Annons

Carl-Vincent Reimers: Louise Erixon håller huvudet varmt och hjärtat kallt

Sociala medier suddar ut gränsen mellan våra politikers uppdrag och deras privatliv. Folkvalda måste kunna hantera den gränsen, annars skadas förtroendet för våra institutioner.
Carl-Vincent ReimersSkicka e-post
Signerat • Publicerad 8 april 2021
Carl-Vincent Reimers
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Kristianstadsbladet politiska hållning är liberal.
Kommunalrådet Louise Erixon (SD) måste kunna skilja på sitt folkvalda uppdrag och sina privata känslor i det offentliga.
Kommunalrådet Louise Erixon (SD) måste kunna skilja på sitt folkvalda uppdrag och sina privata känslor i det offentliga.Foto: Johan Nilsson/TT

”Det ruttna och värdelösa monstret som gjorde det mot henne fick ett år och åtta månaders fängelse. Efter den lilla pausen från våra gator kan det ruttna och värdelösa monstret fortsätta utgöra ett hot mot kvinnor i vårt land.” Orden fälldes av Sölvesborgs sverigedemokratiska kommunalråd Louise Erixon i ett uppmärksammat Facebookinlägg den 30 mars, apropå en dom i Blekinge tingsrätt om ett våldtäktsförsök.

Inlägget avslutas med orden: ”Känn dig aldrig välkommen tillbaka till Sölvesborg. Aldrig.”

”När folkvalda i stället för att hålla huvudet kallt och hjärtat varmt börjar göra det motsatta är det lite som skiljer vår rättsstat från djungelns lag.”
Annons

Debatten har därefter handlat om lämpligheten i att ett kommunalråd uttrycker sig så kraftigt nedvärderande om en annan människa, givet allvarligheten i det brott som vederbörande begått. Här finns några reflektioner att göra.

För det första finns en viktig åtskillnad mellan hur man uttrycker sig privat jämfört med i offentligheten. Att jag – mellan skål och vägg – drar ett skämt skulle, om jag yttrade det offentligt, i sämsta fall kunna tolkas som något kränkande eller till och med rasistiskt. Detta är en grundläggande social kod som de allra flesta förstår.

Däremot är Erixon knappast unik att som politiker uttrycka sig nedvärderande om enskilda personer. I sitt uppmärksammade tal 1975 kallade Olof Palme Francoregimen i Spanien för ”satans mördare” och Stefan Löfven har kallat terroristerna som utförde attacken på Drottninggatan 2017 för ”de här avskyvärda mördarna”.

Är ett våldtäktsförsök av en enskild en tillräckligt allvarlig händelse för att motivera dylika angrepp av en ledande folkvald? Kanske, men man ska veta vad priset på lång sikt är för ett sådant, alltmer frekvent, språkbruk.

Vår demokrati och vår rättsstat bygger på en åtskillnad mellan vilka vi är privat och vårt offentliga uppdrag. Intåget av sociala medier har skapat en förvirring i denna uppdelningen. Den tydliga skillnaden mellan å ena sidan köksbordet och å den andra SVT:s studio har genom våra sociala medier blandats ihop till en. Politiker kan därför i privat regi uttrycka sig med genomslagskraften av ett offentligt uttalande i kraft av sitt uppdrag i något av våra stora medier.

Louise Erixon har i efterhand kommenterat debatten i ytterligare ett inlägg på Facebook och där försökt vrida den till att handla om synen på straffskalan. På detta sätt flyr hon undan den egentliga frågeställningen.

Naturligtvis kan man argumentera för att straff för våldtäkter är för låga, det är till och med en rimlig analys så som dagens rättssystem är utformat. Men frågan här handlar om en folkvald politiker ska kanalisera den skevheten genom att kalla enskilda gärningsmän för ”ruttna monster” och bannlysa de från sin valkrets, eller om man ska använda sin demokratiskt förankrade makt för att förändra rättssystemet?

För alla som värnar förtroendet för vår demokrati borde det vara självklart att välja det sistnämnda. När folkvalda i stället för att hålla huvudet kallt och hjärtat varmt börjar göra det motsatta är det lite som skiljer vår rättsstat från djungelns lag.

Carl-Vincent Reimers är ledarskribent

Annons
Annons
Annons
Annons