Marknadsskolan kommer alltid att finnas

”Marknadsskolan” är ett begrepp som började att användas av kritiker till friskolesystemet. Det har snabbt etablerat sig i medierna. Begreppet är bedrägligt på flera vis, även på sätt som kritikerna till dagens skolsystem bör kunna instämma i. Någon marknad i traditionell mening handlar det inte om. Det är inte så att konsumenten kan välja att betala mer eller mindre beroende på vad man vill ha, eller helt avstå från köp. Säljarna av tjänsten kan inte erbjuda olika nivåer av produkten med varierande prislappar. Hade Sverige haft en verklig ”marknadsskola” hade den sett helt annorlunda ut än dagens friskolesystem.

Det system Sverige har är en kompromiss, där alla oavsett inkomst eller förmögenhet ska ha möjlighet att välja skola. En i grunden fin och demokratisk tanke. Kompromissen har självfallet sina baksidor. Välfärdstjänster som betalas med skattemedel måste regleras. De som ska leverera tjänsten måste ha någon form av licens. Den som beställer tjänsten måste kunna ställa krav och dra in finansieringen. Då måste också den makten finnas på rätt nivå. Här finns ett uppenbart glapp i dag. Om ansvaret för skolan vilar på kommunerna, måste också kommunerna ha ekonomiska maktmedel att ta till om kontraktet inte uppfylls.

Den som verkligen följer debatten ser att det finns en mängd tankar – inte bara hos regeringens utredare – om hur resultat ska mätas, hur köer ska hanteras, hur ägande ska få se ut och hur vinster ska hanteras. På skalan från ”Förbjud alla friskolor” till ”Låt ägarna tjäna hur mycket de vill utan kontroll” är det i själva verket få som befinner sig i ytterkanterna. Däremot finns, som i alla debatter, ett mänskligt behov av att framställa en motståndarsida som vägrar ta intryck av argument och är ideologiskt låst. Bortsett från detta är det ett hälsotecken att skolan diskuteras intensivt: många bryr sig.

Men tron att ”marknadsskolan” är en huvudorsak till segregation och att en förändring kommer att medföra drastiska skillnader är att göra det väl enkelt för sig.

Den verkliga ”marknadsskolan” består av att människor gärna flyttar dit där de anser att samhället fungerar som man önskar. Om de har råd, vill säga. För föräldrar handlar bostadsvalet i hög grad om att hitta en god uppväxtmiljö för barnen. En plats där den sociala miljön är god, där de kan få vänner, där området är tryggt, där fritidsaktiviteter är tillgängliga, där de sociala svårigheterna inte är för uppenbara, där man kan cykla runt kvarteret utan att möta droghandel. Ofta efterfrågas småskalig bebyggelse, drömmen om en egen täppa är fortfarande utbredd bland barnfamiljer.

För något år sedan presenterade nationalekonomen Anders Olshov och hans tankesmedja Intelligence Watch en rapport över hur människor flyttar i Skåne (YA 21/8 2019). Den rapporten visade tydligt hur marknaden fungerar. Människor som är etablerade i Sverige och Skåne söker sig till kommuner som Lomma, Kävlinge och Staffanstorp. Det trots att deras jobb i hög grad finns i Malmö.

Till Malmö flyttar människor från andra länder och från andra län. Så blir också skillnaden när det gäller andelen födda utanför Europa extremt stor mellan grannkommuner som Malmö, Vellinge, Lomma, Sjöbo och Kävlinge. 2018 var 17,4 procent av Malmös officiella befolkning född utanför Europa. I Vellinge var det 3,2 procent som var födda utanför Europa, för övrigt samma procentandel som i Sjöbo. (Region Skåne, Enheten för samhällsanalys)

Hur svenskfödda väljer att bo är kopplat till att man ser trenderna hos andra som kan marknaden, och att man har ekonomiska förutsättningar att betala för en bostad i de attraktiva orterna eller områdena. Skillnaderna är statistiskt lätta att se när kommuner jämförs, men är lika mycket förekommande om man går ner på bostadsområdesnivå i enskilda kommuner och städer.

Det här är inget nytt, och det är inte heller något som kommer att förändras. Människor söker sig från sämre omständigheter till bättre. De som har etablerat sig och kan lämna områden som är otrygga gör det. Det mesta av marknadsmekanismerna kopplade till skolgång tar sig alltså snarare uttryck i det som kallas ”bostadsmarknad”.

Om man har utgångspunkten att skillnader ska utplånas, även om man menar att det handlar om att kompensera i förutsättningarna och inte i slutresultatet, kommer uppgiften att bli svår. Man kan förstås ta till radikala åtgärder som att bussa barn mellan områden och orter samt låta lotten avgöra vem som ska skjutsas till en skola på en annan plats. Kommuner kan köpa bostäder i attraktiva områden för att placera bidragstagande familjer där. Man kan göra förskolan obligatorisk redan i småbarnsåldern och också förbjuda möjligheten att välja förskola. Man kan genom skatte- och bidragshöjningar aktivt motverka möjligheten att köpa trygghet för pengar genom boende.

Då handlar åtgärderna om något betydligt större än att avskaffa ”marknadsskolan”. Men att aktivt bedriva en utjämningspolitik av det omfattande slaget kommer också att ha ett högt pris, det kommer att strypa människors möjligheter att göra det bättre för sig och den egna familjen. Vilket människor kommer att svara på genom att söka andra sätt för att få det man vill ha för sig och sin familj. Marknadskrafterna går nämligen inte att döda, om man inte dödar människan.