Petter Birgersson: Miljöpartiet de buttra
Miljöpartiet de gröna har i dag en fråga de förknippas starkast med – klimatet. Det är också den fråga där de har bidragit mest. Tyvärr åt fel håll. Partiet har sedan starten varit stark motståndare till kärnkraft och den förtida avvecklingen av de svenska verken har medfört ett väsentligt ökat svenskt koldioxidavtryck – förutom att det pajade sydsvensk elförsörjning. Det är inget nytt utan var väl känt redan på 1980-talet.
Miljöpartiet hade dock på den tiden fokus på annat än koldioxidutsläpp. De första partiprogrammen handlade inte om klimat utan mer i allmänna ordalag om förstörelsen av jord, luft och vatten.
Det konstaterades visserligen att Miljöpartiet skulle ”arbeta fristående från blockbildningar och obundet av det traditionella höger-vänstermönstret.” Men programmen hade stort fokus på ekonomiska orättvisor, överkonsumtion och solidaritet med ”tredje världens folk”.
Undergångshotet lyftes, det framfördes att ”mänskligheten tycks vara på väg mot ett kollektivt självmord” vilket krävde denna nya ideologi som inte ville bekänna sig till något som kommit före den.
Det tydliggjordes också att tidningar och tv skulle framhålla invandrarnas positiva betydelse för Sverige och att invandrare och svenskar måste få bättre möjligheter att lära känna varandra. ”Det är speciellt viktigt att bryta den isolering som drabbar kvinnor i invandrargrupperna.” Framsynt på sitt vis, men det är tveksamt om Miljöpartiet lyckats bidra med något i den riktningen.
Det visar dock att nuvarande språkröret Märta Stenevi har rätt på en punkt. Den som studerar de gamla partiprogrammen kan konstatera att Miljöpartiet aldrig har varit ett enfrågeparti som andra ibland påstår.
Fortfarande i dag vill Miljöpartiet rädda oss från undergången. Det tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, den gamla kolossen och den gamla kolchosen. Men det ursprungliga Miljöpartiet hade samtidigt en hel del sprallig glädje med sig. Det välkomnade verksamheter i olika former, frifräsande småbrukare och Waldorf-skolor ute buskarna. I dag är det osäkert hur mycket av den sidan det finns kvar av Miljöpartiet. Lyssnar man till Märta Stenevi låter det mest som att fascismen rullar in över Sverige med den borgerliga regeringen och att hon står längst fram i ledet för att rädda civilisationen.
Det är modigt av Daniel Helldén, valberedningens förslag till manligt språkrör, att våga ge sig in kampen om att ersätta Per Bolund. Helldén som har samarbetat med borgare i Stockholm – ja, den stockholmska ekologiska havremjöksvarianten av borgerlighet, men ändå – ska forma partiets närmaste framtid tillsammans med vänsterradikalen Märta Stenevi.
Det blir alldeles säkert något att följa från läktaren, men någon munter tillställning ska ingen förvänta sig. Det ryktas om en slutakt där de till och med får vara med och regera landet.
Ridå.
