Nils-Eric Sandberg: Nils-Eric Sandberg: ”Budgetsatsningarna” är inte gåvor
Årets statsbudget om 1200 miljarder kronor påminner mig om en teckning i DN av Poul Ströyer. I en villaträdgård står ett äppelträd med mycket frukt. Olof Palme går förbi. Han tar ett äpple, ger det åt villaägaren och säger: ”Här får du en present från mig!”
Detta är en god illustration av hur statsfinanserna behandlas i politiken och i medierna. En utgift beskrivs som en gåva till väljarna. Socialdemokraterna har med sin långa regeringsvana blivit skickligast på detta givartema. Delar av budgeten har presenterats på en rad presskonferenser. Medierna har hakat på. De kvällstidningar som nu utkommer på morgonen har skrivit om vilka grupper som vinner så eller si mycket på budgeten.
Det intressanta grundtemat i dessa texter är att medborgarnas ekonomi bestäms av regeringen. Pensionärernas levnadsstandard regleras av statsrådet Ardalan Shekarabi, inte av dem själva. I USA kommer en stor del av pensionärernas inkomst från deras sparande. Här är detta omöjligt eftersom marginalskatter på drygt 60 procent eliminerar utrymmet för sparande.
De höga nivåerna på bidrag och skatter gör att människor i Sverige blir alltmer beroende av offentliga beslut. Makten över inkomster och över vardagslivet flyttas från medborgarna till politikerna.
Socialdemokraterna föreslår en så kallad familjevecka, det vill säga att föräldrar med barn upp till 16 års ålder ska få ledigt tre dagar om året med 80 procent av lönen. Frågan är varför skattebetalarna ska ge dem pengar när de inte jobbar. I ett civiliserat samhälle kunde de själva ha stått för sin försörjning.
”De höga nivåerna på bidrag och skatter gör att människor i Sverige blir alltmer beroende av offentliga beslut.”
Politikerna brukar motivera sitt grepp över ekonomin med referenser till den engelske ekonomen John Maynard Keynes. Han föreslog ju att staten ska låna och sätta in pengar i ekonomin för att få fart på sysselsättning och investeringar. Visst. Men en närmare titt på teori och praktik visar att detta recept fungerar bara så länge det finns ledig kapacitet i ekonomin.
När de offentliga stimulanserna överstiger det lediga utrymmet blir resultatet bara inflation. Ekonomerna Friedrich Hayek och Milton Friedman – båda Nobelpristagare – har beskrivit detta i en bok som heter ”Tiger by the Tail” – med andra ord konsten att hålla en tiger i svansen. Det är inte lätt. Ibland hoppar den.
Vad de flesta politiker, särskilt de svenska, inte har tänkt på är att i en öppen ekonomi, som den svenska, är risken stor att stimulanseffekten via importen hamnar i utlandet. När efterfrågan stiger ökar också importen, särskilt om efterfrågan inte matchas av inhemsk produktion. Det insåg Keynes. Hans teori förutsätter därför hårda kontroller av utrikeshandeln. Så han skriver i förordet till den tyska översättningen av sin bok att hans teori enklast kan tillämpas i ett land med auktoritärt styre.
Detta är inte heller något de svenska politikerna tänkte på när de, kanske, läst Keynes.
Nils-Eric Sandberg är fristående krönikör på ledarsidan
