Nils-Eric Sandberg: Hellre flexibilitet än stabiliseringspolitik

Vi lever i den bästa av alla tänkbara världar, förklarade den tyske filosofen Leibniz (1646-1716). Gud är fullkomlig; han har skapat världen: alltså är världen fullkomlig. Visserligen drabbades Lissabon 1755 av en jordbävning som tog cirka 50 000 liv. Voltaire påpekade i sin bok Candide att jordbävningen tydde på en viss brist i fullkomligheten.

Stabilitetspolitik kallas de försök som regering och riksbank gör för att skapa en fullkomlig ekonomi, med fast penningvärde och full sysselsättning. Detta har riksbank och regering arbetat med i hundra år, helt oberoende av all inflation och arbetslöshet. Den ekonomiska politiken ska vara fullkomlig; eventuella brister får vi bortse från.

1921 hamnade svensk ekonomi en djup depression när de lönsamma krigsaffärerna försvann. Riksbankschefen, som hette Moll, trodde på tysk seger i kriget och hade därför lagt valutareserven i tyska riksmark och obligationer. Det var inte mycket att ha, efter Versaillesfreden. Så han chockhöjde räntan. 1921 fick vi en realränta på 31 procent. Företagen gick omkull. BNP föll med 12 procent. Arbetslösheten steg till 25 procent. Men både priser och löner föll i samma takt. Två år senare ökade produktion och sysselsättning. Mätt som genomsnitt steg BNP under 1920-talet med 4,8 procent, jämfört med 4,6 procent under 1960-talet.

Nationalekonomiska föreningens tidskrift Ekonomisk debatt har just publicerat ett temanummer om stabiliseringspolitiken. Det enligt min mening viktigaste bidraget har skrivits av Lars Jonung, professor emeritus i nationalekonomi i Lund. Han går igenom ett antal försök med stabiliseringspolitik, och finner, trots djupdykning i statistiken, inga tecken på att den varit effektiv.

Ta 1970-talet, som blev en ekonomisk katastrof. S-regeringen med stöd av folkpartiet fördubblade löneskatterna. Facket drev igenom 20-procentiga löneökningar, per år. Men via EG:s valutasystem höll regeringen fast växelkurs mot D-marken. Följden blev konkurser, arbetslöshet. Vi borde sänkt löneskatterna. Men regeringarna var rädda för LO och devalverade istället. Följden blev i längden inflation, och sedan försvar av den fasta växelkursen som kostade 350 000 jobb.

Min slutsats: vi bör inte ha någon stabiliseringspolitik. Sverige har 1,2 promille av världens befolkning, 6 promille av världens BNP, 1,2 procent av världshandeln. Vår export utgör 50 procent, importen 42 procent. Stefan Ingves och Magdalena Andersson kan inte gardera oss mot alla förändringar i teknik och priser och marknader. Vår enda chans är att skapa flexibilitet i ekonomin - rörliga löner och priser, bestämda av marknaden, starka incitament till utbildning via sänkta skatter, bättre villkor för företagande.

Alla alternativ har vi prövat. De har skapat fler problem än vad de löst.

Nils-Eric Sandberg