Nils-Eric Sandberg: Nils-Eric Sandberg: Låt förbrytarna betala!
På en vecka har vi haft en rad mord, fyra sprängningar vid bostadshus. De kriminella tycks kunna göra vad som helst.
Upprustningen av polisen är nödvändig, men inte tillräcklig. Både polis, åklagare och domare arbetar ju inom de trånga ramar som lagstiftaren ritat upp.
Låt oss ta en titt i historien. I den gamla germanska rätten låg straffet främst i skadestånd till den drabbade. Det skulle betalas av den skyldige, och hans anhöriga. Sedan fick vi den romerska rätten som omvandlade skadeståndet till böter som inte gick till brottsoffret utan till staten.
Svenska domstolar har de senare åren börjat döma ut skadestånd, låt vara med begränsade belopp. Frågan är: vem betalar? Hur mycket av skadestånden betalar förbrytarna?
För några år sedan sökte jag svar på frågan. Jag kontaktade Domstolsverket. De ansvariga sa: Det är en mycket intressant fråga. Den har vi aldrig tänkt på. Bara Brottsförebyggande rådet, BRÅ, känner till det.
Så jag kontaktade BRÅ och ställde frågan till dem. De ansvariga svarade: En mycket intressant fråga. Den har vi aldrig tänkt på. Det är bara Domstolsverket som känner till det.
Därefter kontaktade jag Brottsoffermyndigheten. Där svarade de att de bara betalade ut cirka 80 miljoner om året, av skattemedel. Huruvida brottslingarna betalade något hade de ingen aning om.
De som klottrar ned T-banevagnar i Stockholm för cirka 150 miljoner kronor om året och i sällsynta fall grips av polis döms ibland till skadestånd. Betalar de? Jag frågade en ansvarig på SL, en härdad man. Han suckade och sa att ibland kommer det in en hundralapp i månaden. Men bara ibland.
Min slutsats: skadeståndsinstitutet drabbar främst skattebetalarna, sällan förbrytarna.
Kan vi inte återgå till den germanska rätten och låta förbrytarna betala skadestånd? En grov misshandel ska kosta 100 000 kronor, en våldtäkt 250 000, förslagsvis. Pengarna ska drivas in via införsel av lön, och alla bidrag. Den som inte har någon inkomst får sitta på arbetsanstalt tills han betalat, oavsett hur lång tid det tar.
Ett sådant system skulle få två fördelar. Först, det viktiga: vissheten om att den skyldige betalar ger brottsoffret upprättelse (även om staten kan förskottera skadeståndet). Sedan: det skulle bli mer effektivt som brottsprevention än några månader av TV-tittande på kriminalvårdens semesterhem.
Nils-Eric Sandberg är publicist i ekonomiska och filosofiska ämnen.
