Nils-Eric Sandberg: Nils-Eric Sandberg: Nazism på svenska?
Miljöpartiets språkrör har i praktiken börjat sätta etiketten ”nazism” på sina politiska motståndare. De kallar bland annat Sverigedemokraterna och Moderaterna för ”brunblå”. Brunt var nazismens färg. Fascismen hade den passande kulören svart.
Detta är exceptionella förolämpningar som sänker nivån på den politiska debatten. Politiker som har logiskt hållbara argument i sin debattarsenal behöver inte använda invektiv. Det blir nödvändigt bara när argumenten fattas.
Nazismen är den sannolikt värsta politiska ideologi som har plågat omvärlden. Det krävs en mycket stabil dokumentation för att sätta denna etikett på ett demokratiskt svenskt parti. En nyutkommen samling av Churchills viktigaste tal under kriget visar att han sällan talade om kriget mot Tyskland, utan vanligen om ”kriget mot ondskan”, hans vanliga karakteristik av nazismen.
Ekonomen Assar Lindbeck betonade i en middagsdiskussion i Stockholm att nazismen är en socialistisk ideologi. Det framgår redan av namnet. Partiet hette Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei, NSDAP. Samma gäller fascismen. Den fascistiska grundboken skrev av den franske filosofen George Sorel 1908, och hette i svensk översättning ”Reflexioner om våldet”. Sorel var från början marxist, och det är från marxismen han hämtar sina ekonomiska huvudtankar.
”Vi får nog leta länge i Ulf Kristerssons och Jimmie Åkessons tal för att hitta liknande tankar om den ”egentliga svenskheten”.”
En detaljerad beskrivning av nazismen och fascismen finns i den liberala publicisten Herbert Tingstens bok ”Den nationella diktaturen” (Bonniers 1936).
Nazismen var inte socialistisk i den meningen att den ville beslagta det privata kapitalet. Men Hitlers grundtanke var att staten skulle styra hela landet, både politik och ekonomi. De privata företagarna skulle tjäna fosterlandet och underordnas nazismens bisarra rasföreställningar. Alla skulle lyda partiet.
Hitler var den politiker som mest grundligt tillämpade Keynes idéer om statliga stimulanser – något som helt kommit bort i den svenska debatten. Man kan mäta graden av keynesianism med de offentliga utgifternas andel av BNP. 1937 var de 12 procent i Sverige, 18 procent som genomsnitt i EU-länderna, och 44 procent i Tyskland. Hitler beställde pengar från centralbanken. Han behövde dem för upprustning, vägbyggen och ett enormt bostadsbyggande för den tyska arbetarklassen. När centralbankschefen till slut sade nej blev han omgående utbytt mot en lydigare typ.
”Folket” var för nationalsocialismens tänkare inte bara det tyska folket, i betydelsen alla tyskar, utan också det ”egentliga” folket, alltså en metafysisk beteckning på de idealtyskar som formade nationalsocialismen.
Vi får nog leta länge i Ulf Kristerssons och Jimmie Åkessons tal för att hitta liknande tankar om den ”egentliga svenskheten”.
Nils-Eric Sandberg är fristående krönikör på ledarsidan
