unlock

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

  1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  3. E-tidning
  4. Söksearch
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Partiernas kris är ett demokratiskt hälsotecken

De traditionella partiernas kriser ska inte förväxlas med demokratins.
Tydliga signaler.
Tydliga signaler.
Foto: Gorm, Kallestad
Detta är en ledare i Kristianstadsbladet. Kristianstadsbladets politiska hållning är liberal.

När ett gammalt decennium går över i ett nytt handlar de inrikespolitiska analyserna mycket om vilket av de gamla partierna som befinner sig i störst kris. Socialdemokraterna håller på att förvandlas till allt mindre av ett arbetarnas parti till mer av ett akademikernas parti. Det är en stor identitetskris som hotar det så självklara bandet mellan den fackliga och politiska grenen. Politiskt står S inför valet att återupprätta förtroendet för den nationella välfärdsstaten eller att fortsätta linjen med ett internationellt försörjningsåtagande.

Moderaternas identitetskris är lika stor. Att vara storstadens globala framgångsparti fungerar dåligt i en tid när grov gängkriminalitet, rån mot barn, dödsskjutningar och bombdåd förekommer i allt fler svenska städer och i tidigare trygga områden. Allmänhetens krav växer på åtgärder mot kriminella och för tätande av välfärdsläckage. Traditionellt borde det gynna Moderaterna men att med trovärdighet återta den historiskt givna rollen som de hårda tagens parti är svårt. Experimenten i Skåne med styre i olika former med SD är tänkta att ge ledtrådar om hur M ska agera i riket. Men Ulf Kristerssons sena omsvängning i förhållandet till SD ger intryck av att vara senkommen och av nöden framtvingad, taktpinnen har bytt innehavare. När SD når nya framgångar i opinionsundersökningar undermineras den tidigare självklara rollen för M som det andra maktpartiet bredvid S. Ett M som tar makten med mandatet att hålla SD kort är något helt annat än ett M som blir en del av ett block där SD är störst. I det senare vill varken Ulf Kristersson eller hans partivänner hamna.

Det är också ett historiskt trendbrott att fler av de ledande medierna är mer kritiska till oppositionen än till makten. Ulf Kristersson får hårdare bevakning än landets allt vekare statsminister. Dagens Nyheter är ett tydligt exempel på det. Socialdemokraterna anses av DN vara en självklar demokratisk garant i onda populistiska tider. DN agerade för en splittrad allians för att sedan spela upprörd över att M och KD måste söka nytt stöd för att driva opposition på allvar. Det senare var ju en förutsägbar konsekvens av det förra.

Att socialdemokratin har sin grund i populism tycks vara bortglömt. Och liberaler låtsas numer aldrig om att dess drivkraft historiskt handlade om att vara på folkets sida mot makten. Till och med namnet ”Folkpartiet” är utrangerat. Men att i brist på folkets röster varna för samma folks yttringar är ingen framgångsväg för någon politisk rörelse oavsett slag. Om någon tvivlar på den saken har det gångna decenniet med all önskvärd tydlighet visat att det inte är någon gångbar metod. Att vrida på volymen och ännu högre ropa ”fascister” och ”nazister” kommer inte att fungera under kommande decennium heller. Man kan rentav fråga sig vilka politiska rådgivare som finns bakom denna upprepade taktik mot (för) SD.

Det behövs många doser av ödmjukhet för att återvinna större del av väljarnas förtroende. För det första måste maktinnehavarna inse att de och deras historiskt etablerade partier inte är demokratins garanter. Det är inte heller utarbetad parlamentarisk praxis – det vill säga spelregler som genom åren tagits fram för att underlätta för maktinnehavare – som är demokratins kärna. Tror man det har man antagit maktelitens perspektiv: synen på det egna maktinnehavet som en garant mot ondskan. Den synen är inte historisk färsk och inte heller särskilt frisk.

Att våga utsätta sig för väljarna är vad demokrati handlar om. Ser man det så kan SD:s framgångar bli en demokratisk väckarklocka, en kraftigt ringande signal om hur det är tänkt att fungera. Det är naturligtvis inte så att det finns en ”folkets röst” men ett samlat intryck av dess olika yttringar säger en hel del om vad som upplevs och var det upplevs. Att våga ta in det och dra rimliga slutsatser av budskapet som skickas från olika delar av landet är verkligt moget ledarskap. Att göra det med egen bibehållen kompass och ryggrad kan övertyga i längden. Det är en svår övning som kräver sin man eller kvinna. Om denna ledarsida ska tillåta sig en optimistisk spådom för 2020-talet handlar den om att det dyker det upp en politisk ledare i den breda mitten som hyser den förmågan.

Huruvida det sker i ett gammalt parti eller i ett nytt är däremot oväsentligt. Väljarna bryr sig nämligen väldigt lite om partiers hälsa men desto mer om tillståndet i landet.

Läs mer