Sofia Nerbrand: Polisen ska inte behöva lösa etikettsbrott på bussen

Jag kände hur adrenalinet spände mina mjuka muskler: Hur kan de vara så respektlösa? Och stackars mannen bakom ratten – det här är hans arbetsmiljö.

Därför vände jag mig om och frågade de mycket välklädda svenska ungdomarna om de brukade uppföra sig så hemma. Tillbaka fick ”tanten” – alltså jag – bara tröttsamt trilskande tugg. Ingen annan sade något. Med en suck tänkte jag för mig själv att jag hoppas att jag aldrig får så dryga kollegor. Undrar hur dessa brats kommer att uppföra sig om några år.

På tisdagskvällen klev jag på en buss vid Kristianstad C. Redan på nästa hållplats, vid Hästtorget, blev det verbalt slagsmål mellan busschauffören och tre ynglingar med rötter i ett annat land. Uppenbarligen hade de mötts förut och föraren – också han med invandrarbakgrund – krävde att de denna gång skulle betala sina biljetter innan de klev ombord.

Killarna försökte visa sig stöddiga och sa bara, ja ja ring du polisen – och satte sig ner på bussen. De hade nog inte räknat med att mannen faktiskt menade vad han sade. Men efter ett upprört meningsutbyte kontaktade chauffören polisen. Han vägrade att ta mer skit,helt enkelt.

Ett par kvinnliga poliser dök upp inom några minuter och eskorterade de unga männen av bussen. Jag hoppas innerligt att de lär sig en läxa. Att man faktiskt inte kan uppträda hur som helst och att man måste göra rätt för sig. Det var också glädjande att busschauffören såg till att deras dåliga beteende fick konsekvenser.

En medpassagerare lutade sig fram till mig efter debaclet och skakade på huvudet: ”I Sverige får man aldrig några straff om man gör fel.” Han kunde inte förstå varför vi är så flata. Folk – särskilt unga – måste lära sig var gränserna går. Och ytterst bestraffas. Fast inte så hårt som i hans födelseland – han flydde från diktaturen i Irak för 30 år sedan.

Varför lyfter jag dessa två anekdoter? Jo, man måste fundera på vilka normsystem som vuxenvärlden ger till den uppväxande generationen. I hemmet, i skolan – och på bussen.

It takes a village to raise a child.

Men gemenskapen verkar inte fungera som den ska.

Mina barn förklarar för mig att det i stort sett aldrig får några följder för bråkstakarna i högstadiet. Vad är det värsta som kan ske? Kvarsittning en stund? Och då går de ändå på en friskola vars signum är ordning och reda.

När man läser om kaoset och laglösheten på den kommunala Färsingaskolan i Sjöbo undrar man hur det har kunnat gå så långt.

Det ska inte behövas poliser för att uppfostra barn och ungdomar.

Eller ambulanspersonal som får ta hand om en knivskuren liten flicka som åkte buss i Malmö på tisdagskvällen.

Så liberal jag är reagerar jag på när individer tar sig friheter på andras bekostnad. När självförverkligande slår över i egoism. När empatilösheten blir stötande.

Gör vad du vill – så länge inte du skadar någon annan. Det borde fler inpränta i sitt emotionella och intellektuella jag, i tidig ålder. Och fler borde hjälpa andra med det, likt busschauffören.

Civilkurage ska också uppmuntras. Innan jag klev av bussen tackade jag honom för hans rådiga agerande – trots att vi blev en kvart sena.