Psykisk ohälsa?
Han pekar på en skillnad mellan det lidande som tyvärr hör till när man är människa, och det lidandet man behöver söka vård för. Omfamnandet av det breda paraplybegrepp som psykisk ohälsa är riskerar att drabba de som behöver psykiatrin allra mest.
Vi hör ofta att den psykiska ohälsan ökar i Sverige, men enligt Rück stämmer det inte. Han hänvisar till Folkhälsoenkäten, där antalet som anger att de har nedsatt psykisk välbefinnande legat på en rätt stabil nivå mellan 2004-2018.
Under samma period har antalet svenskar som tar antidepressiva läkemedel fördubblats. Det psykiska lidandet verkar inte ha ökat. Det som ökat är diagnostik och medicinering. Det kan delvis bero på att det är mindre stigmatiserat att söka hjälp, vilket såklart är positivt.
Allt psykiskt lidande är dock inte sjukligt. Att leva i en relation som gör en olycklig är inte ett besvär som kan medicineras bort. Nedstämdhet när en nära går bort är en sund reaktion. Problemet med psykisk ohälsa är att begreppet är brett, och innefattar både problem som går att lösa på egen hand såväl som de man behöver vård för.
Problematiskt blir då att den nationella strategin inom psykisk ohälsa stipulerar att personer med psykisk ohälsa – oavsett art och grad av ohälsa – måste kunna räkna med att få tillgång till rätt insatser i rätt tid. Psykiatrin ges därmed ett omöjligt brett uppdrag. De redan långa köerna riskerar att bli ännu längre för den med akut behov av vård.
En förklaring till den ökade diagnostiken är att en diagnos ofta är en grundförutsättning för att få hjälp. Elever som behöver stödinsatser i skolan nekas ofta utan en diagnos. Ökad tillgång till hjälpinsatser utan diagnos skulle kunna hjälpa många. Kvalitativ diagnostik tar tid. Om de med mindre och snabbare övergående besvär får hjälp utan att först gå igenom en utdragen vårdprocess, kan köerna kortas för de med svårare besvär.
En av psykiatrins svårigheter är att den bygger mycket på patientens egna skattningar och utsagor. Ökad förståelse för vilket lidande som är sjukligt och inte kan därför underlätta för vården. Kan vi skilja mellan, som Rück kallar det, själens skrubbsår och benbrott, har vi kommit en bit.
Effektivare nyttjande av psykiatrins resurser kan troligen minska mångas lidande. Däremot kommer det lidande som hör till livet alltid att finnas kvar, hur många nationella strategier vi än skriver. Som författaren Kristina Lugn skrev: Det är ett sorgearbete att leva. Om man inte förstår det blir man aldrig glad.
