Sofia Nerbrand: Räddare i nöden måste erkännas som de hjältar de är

Men att bli en räddare i nöden verkar tyvärr inte åtråvärt inom den svenska förvaltningen, enligt organisationsforskaren Louise Bringselius. ”Man måste ha godkänt av chefen innan man vågar göra något. Alla är så rädda att göra fel”, förklarar hon (DN 25/3). Det finns en tendens att leta efter syndabockar och då har det blivit säkrare att inte göra något alls.

Regelstyrning och hierarkier kan fungera effektivt när allt går sin gilla gång. Men när till exempel terrorister eller vädergudar slår till behöver de som är på plats lösa saker efter eget huvud.

Det får inte gå till som under snökaoset på E22 i januari då tusentals fastnade och myndigheterna tvekade och segade.

Louise Bringselius hörde då talas om dansken Nikolai Silverbeerg. Han arbetar som tekniker och hade gott om verktyg i bilen och erbjöd sig att klippa upp mitträcket så att en ambulans med en patient skulle kunna ta sig till sjukhuset. Men polisen på plats sade nej – och fick fortsatt nej från högre ort trots att timmarna gick.

Louise Bringselius pekar på hur väl detta illustrerar vår kultur av ”fel-rädsla” och nackdelarna med den – fler hade kunnat råka riktigt illa ut på E22. I en alltmer osäker värld behöver beredskapen också vila på tillit och initiativtagande.

Signalerna behöver förändras i en lång rad organisationer: det viktiga är att du löser uppgiften när du är ute på fältet om det blir en kris eller katastrof. Det blir inte så svåra konsekvenser om man inte lyckas till fullo; tjänstemannaansvaret är avskaffat i Sverige och inte heller tjänstefel är vanligt. I stället är det alltså skuld och skam som håller tillbaka – trots att det borde vara tvärtom.

Polisen borde exempelvis ha sagt ja tick till Nikolai Silverbeergs erbjudande om hjälp. Och myndigheterna borde efteråt ha tagit på sig mer ansvar för de uppenbara blunders och förseningar som skedde utmed E22 i januari.

Svensk byråkrati, med gedigna utredningar och välutbildade medarbetare, har många fördelar. Men den behöver bli betydligt bättre på att tillåta självständigt tänkande och handlingskraft. Personer som agerar för att hjälpa andra, istället för att titta på, är förebilder som ska behandlas därefter. Det gäller även visselblåsare och vardagshjältar.

Det fanns glädjande nog också gott om privatpersoner som till och med öppnade sina hem för okända under vinterstormen. Minns de unga männen som fick övernatta hos en familj i Degeberga, efter att en av deras mammor vädjat om hjälp på sociala medier (Kb/Nsk 4/1).

Det är egentligen de som är passiva, och gömmer sig bakom att det inte är deras ansvar, som borde få sig en åthutning i efterhand.