Regeringen ägnar sig åt dyr symbolpolitik

Den 15 juni antog riksdagen regeringens nya klimatpolitiska ramverk som träder i kraft den 1:a januari nästa år. Ramverket ligger på en ambitionsnivå långt över EU:s krav. Tyvärr verkar det vara föga mer än symbolpolitik, vilket blir tydligt i Konjunkturinstitutets (KI) utvärdering av ramverket.

Det rör sig om flera olika målsättningar. Utsläppen ska vara noll år 2045, därefter negativa. Totalt sett ska de direkta svenska utsläppen ha sjunkit med 85 procent jämfört med 1990. Inom flyg, sjöfart, markanvändning och skogsbruk vill man minska utsläppen med minst 75 procent. Utsläppen inom inrikes transport ska minska med minst 70 procent senast år 2030 jämfört med 2010 års nivåer. Det drabbar glesbygden hårt, menar KI.

Det är bra att ha höga ambitioner inom klimatpolitiken. Men det är inte bra att ignorera konsekvenserna av den. Enligt Konjunkturinstitutet kommer det nya klimatpolitiska ramverket att leda till en produktionsminskning inom jordbruket på upp till 60 procent. Samtidigt finns risker för utsläppsläckage: När produktionen försvinner från Sverige tas den upp i länder med mindre strikta klimatlagar. Resultatet blir att Sverige förvisso kanske uppfattas som miljömässigt överlägset, men det utan att klimatet blivit bättre.

På det stora hela verkar KI ha svårt att förstå drivkrafterna bakom denna klimatsatsning, och försöker därför hitta alternativa förklaringar till varför den genomförs. Är det för att Sverige ska fungera som förebild en globalt? “Det är dock svårt att finna belägg för att ett litet land som Sverige kan påverka omvärlden via sådana demonstrationseffekter”, slår de fast.

Det är inte förvånande: tänk bara på den tandlösa, men moraliskt högtravande, överenskommelse om vapenexport den 26 juni, eller på hur många gånger Stefan Löfven har kallat sin regering för “feministisk”. Att försöka påverka genom symbolpolitiska demonstrationseffekter verkar vara den nuvarande regeringens högsta prioritering, även i klimatpolitiken.

Eva Forslund