Patrik Oksanen: Regeringen rustar inte upp så snabbt som den säger
Det tycks vara en evig sanning, och förbannelse, i svensk försvarspolitik: finansdepartementet har tolkningsföreträde i den säkerhetspolitiska analysen och vet alltid att läget är bättre och ljusare än vad försvarspolitiker, Försvarsmakten och säkerhetspolitiska experter säger.
Försvarsminister Mikael Odenberg (M) avgick i protest mot sin partikollega, finansminister Anders Borg 2007. Den ryska krigsstarten mot Ukraina, med den illegala annekteringen av Krim 2014, fick inte finansen att lyfta på ögonbrynet i regeringen Reinfeldts sista vårändringsbudget.
Sedan var det finansminister Magdalena Andersson (S) som höll emot pengar till försvaret år efter år. Försvarsbeslutet 2015 var kraftigt underfinansierat, försvarsbeslutet 2020 blev otillräckligt trots eldfängda budgetförhandlingar med L och C.
Försvarsberedningens rapport 2017 om civilt försvar, med behov av mångmiljardinvesteringar, sköts åt sidan och inget hände. Det kostade ju pengar.
Sedan kom Rysslands förnyade och fullskaliga angrepp på Ukraina, och som statsminister kom Magdalena Andersson att skåda avgrunden i vitögat. Plötsligt gick det i mars 2022 att nå parlamentarisk enighet att Sverige så fort det var möjligt skulle nå 2 procent av BNP i försvarsutgifter. Kostnaderna för det andra benet i totalförsvaret, civilt försvar, oräknat.
Ganska snart kom det där med så snabbt som möjligt att inte bli jättesnabbt. Beskedet från S-regeringen retade den dåvarande oppositionen. I valrörelsens inledning gick M, SD, L och KD ut den 19 maj 2022 med att försvarsbudgeten skulle ”uppgå till minst 2 procent av BNP till 2025” under rubriken ”Det svenska försvaret måste rustas snabbare”. Kritiken mot regeringen var inte nådig. Då.
Sedan kom valsegern, och med den budgetavdelningen på finansdepartementet. Och i regeringsförklaringen var löftet uppskjutet ett år till 2026, även om L var ute och pratade om behov av att helst klara det tidigare och att den egentliga nivån borde ligga på 2,5–3 procent i BNP i en tioårsperiod.
Nu hade dock finansen upptäckt ett nytt sätt att blanda bort korten med och nu blir det rörigt, som det brukar bli när det handlar om försvarsekonomi.
För 2 procent av BNP till försvaret är inte 2 procent av BNP till försvaret, när vi kommer till Nato. Nato räknar in betydligt mer än vad Sverige gör, som moms och pensioner och annat smått och gott. Med Natos beräkningsgrund når Sverige 2 procent av BNP redan nästa år. Men vallöftet till 2025, och sedan regeringsförklaringen om 2 procent till 2026, gällde ju inte Natos sätt att räkna, utan Sveriges.
Med hjälp av Nato kan man skapa illusionen av att leverera på löftet när det egentligen bryts. Och så kan man smyga ut beskedet bakvägen, som att ta in förändringen i bilagan som heter ”Försvarsberedningens delrapport Kontrollstation 2023” i budgetpropositionens ”Utgiftsområde 6 – Försvar och samhällets krisberedskap”. Där står det allra längst ned, att ”Regeringen har gett Försvarsmakten och berörda myndigheter i uppdrag att planera utifrån en fortsatt tillväxt som innebär att försvarsanslagen ska nå 2 procent av BNP 2028”.
Med andra ord, 2025 som blev 2026 har nu blivit 2028 (precis som S-regeringen planerade för). Och för att lägga ytterligare till problembilden; beställningar för att ersätta materiel som Försvarsmakten skänkt till Ukraina går alldeles för långsamt.
”Svensk upprustning försenas, igen, och det i ett läge när det säkerhetspolitiska läget försämras allt snabbare.”
Resultatet är att svensk upprustning försenas, igen, och det i ett läge när det säkerhetspolitiska läget försämras allt snabbare. Vi kan stå i en katastrofal säkerhetspolitisk situation i Europa om Donald Trump blir vald till USA:s president nästa år och genomför det han har talat om. Det riskerar att innebära slutet för Ukraina och att våra baltiska grannar står näst på tur.
Regeringens försening är även något av en kalldusch för den som hoppas att det ska komma pengar till civilt försvar. Försvarsberedningen lägger just nu sista handen på den rapport som ska komma före jul. Deras nota lär inte bli billig. Om regeringen inte lever upp till löften till den militära delen, vad talar då för att civila behov kommer att mötas?
Sverige har två utmärkta ministrar på försvarsdepartementet, där moderaterna Pål Jonson och Carl-Oskar Bohlin jobbar hårt för Ukraina, Natoanpassning och svenskt totalförsvar. De betonar också vikten av skyndsamhet. Carl-Oskar Bohlin skrev den 19 oktober på Linkedin om ”tiden som vi kanske inte har” med en uppmaning till hela samhället att ”agera inte som om tiden vore oändlig”.
Men hur bra Jonson och Bohlin än är så spelar det mindre roll när deras händer bakbinds av bristande känsla av brådska. Finansminister Elisatbeth Svantesson, tillsammans med Tidöpartiledarna Ulf Kristersson (M), Jimmie Åkesson (SD), Johan Pehrsson (L) och Ebba Busch (KD) blir svaret skyldiga vilket säkerhetspolitiskt underlag, där tid minskar som riskfaktor, som gör att de drar slutsatsen att saker inte behövs göras så snabbt som de skulle göras nyss.
Till sist, bara ett stilla påpekande. Om finansen hade haft rätt i sina analyser av det säkerhetspolitiska läget under det senaste kvartsseklet skulle vi alla leva i en betydligt bättre värld. Men hade regeringar, oavsett färg, lyssnat hade vi varit säkrare och bättre rustade här och nu än vad vi är i dag.
Ska vi fortsätta att upprepa det här mönstret?
Patrik Oksanen är fristående kolumnist på ledarsidan, senior fellow på tankesmedjan Fri värld samt ledamot i Kungliga Krigsvetenskapsakademien.
