Att ambulanspersonal, poliser och brandmän attackeras med sten är allvarligt. Att det har fått pågå utan robusta reaktioner från flera regeringar är oförlåtligt. Det duger inte att bara snacka.
Nyheter om attacker mot blåljuspersonal hittar man redan från 2005, men år för år har de blivit fler och det är långt ifrån bara Stockholms förorter som har drabbats. 2008: Stenkastning mot räddningspersonal i Charlottesborg, 2012: ”Bilbränder och stenkastning i Malmö”, 2013: ”Polisen utsatta för stenkastning efter bilbränder i Lysekil”, 2015: ”Tre attacker mot polisen i Tumba”. Växjö, Lund, Katrineholm, Eslöv och Tensta. Kristianstad.
Ingen vet egentligen hur vanligt fenomenet är; Brottsförebyggande Rådet, BRÅ, kan inte mäta eftersom Polisen inte har någon brottskod för att registrera attacker mot ambulanser, brandmän och poliser. Men Polisförbundets ordförande Lena Nitz har sagt att stenkastningen var en ovanlig företeelse i mitten på 2000-talet. ”Jämför man det med i dag är det vardag för mina medlemmar i många områden” (Expressen 15/5). Ambulansföretaget Falck har konstaterat att antalet registrerade hotfulla situationer – som våld, överfall, stenkastning, knallskott och saboterade bilar – har ökat markant på senare år (SVT 23/8).
I mediautspel efter mediautspel kritiserade Socialdemokraterna under hela förra året de många attackerna mot blåljuspersonal. I februari förra året samlade inrikesminister Anders Ygeman (S) aktörer inom svensk blåljusverksamhet för ett rundabordssamtal. Resultatet blev kanske inte det mest slagkraftiga. ”Det beslutades om ett uppföljande möte längre fram”, kunde man läsa på regeringens hemsida.
Men arga var de utåt. ”Det är för jävligt”, sa Ygeman i maj. I augusti sa han: ”Helt klart ska det vara hårda straff för dem som ger sig på dem som är satta att hjälpa andra”. ”Vi måste ha hårda straff mot stenkastning”, tyckte även regeringskollegan Gustav Fridolin (MP) i juni. ”Fullständigt oacceptabelt”, röt Stefan Löfven (S) i juli och tyckte att ”straffskalorna kan behöva förändras så att man tuffar till dem”. ”Lagarna måste vara tydliga med att det är oacceptabelt med attacker mot blåljuspersonal”, konstaterade samordningsminister Ibrahim Baylan (S) i november.
Men trots de stora orden tillsattes inte utredningen förrän den 22 december, och utredaren Anders Perklev ska arbeta ända fram till juni 2018. ”Är riksdagen snabb kan en ny lag gälla 1/1 -2019”, skrev Liberalernas Roger Haddad till mig i en kommentar.
Uppenbarligen kan man plocka poäng genom kraftfulla uttalanden i tidningarna. Men ord räcker inte; de blir lögnaktiga om de spricker som såpbubblor om man petar på dem. Att i månader utreda frågor som borde vara enkla att hantera ökar otryggheten, och varje dag som går utan att blåljuspersonalen får stöd är en dag av oro. Det är inte bara personer i uniform som drabbas, utan vi allihop. De jobbar för oss och är en förlängning av oss.
Samma saktfärdighet kan vi se kring lagstiftningen kring handgranater. Redan i augusti 2015 meddelade Anders Ygeman (S) resolut och bestämt att regeringen ”vill jämställa straffen för vapenbrott och grovt vapenbrott med sprängämnen och handgranater så att det är samma straffsatser” (SVT 16/8).
”Inrikesministern kommer inom några månader att lägga fram ett lagförslag”, rapporterade Sveriges Radio. ”Regeringen hoppas att kunna få fram förslaget i vinter”, sades det då. Men sen tog det en stund...
I november 2015 inledde regeringen översynen av straffsatserna genom att en statlig utredning tillsattes. Utredaren fick fram till i juni 2016 på sig att fundera, vilket är ganska snabba puckar i regeringskanslivärlden. Men tankarna resulterade i en proposition först 31 januari i år, som föreslog fördubblade straff. Lagändringarna är tänkta att träda i kraft 15 maj i år. Det som lät så kraftfullt i augusti 2015 blir inte verklighet förrän två år senare.
Visst, lagförslag ska tas seriöst och inte knäppas fram med fingrarna ur en tillfällig nyck eller händelse, men nog kan man agera snabbare. Tid kan fyllas med möten, sammanträden och rundabordssamtal – men tyvärr kan tid samtidigt fyllas med att poliser får molotovcocktails kastade mot sig och människor tvingas leva i en värld där granater enligt lagen inte ses som så farliga.
Läs även:
Det är inte synd om stenkastarna
