Se över tidsbegränsningarna inom Försvarsmakten
I spåren av det vidriga ryska kriget i Ukraina har försvars- och säkerhetspolitik av förståeliga skäl hamnat i fokus. I bred enighet har beslut om att upprusta det svenska försvaret fattats. Likaledes har det funnits bred uppslutning kring att skicka ekonomiskt och humanitärt bistånd såväl som krigsmateriel och utrustning till Ukraina. Efter ett antal krumbukter och inte fullt samma breda politiska uppslutning har Sverige tillsammans med Finland ansökt om medlemskap i Nato. Utan det ryska angreppskriget hade Socialdemokraterna förmodligen inte ändrat inställning till Nato och någon ansökan inte blivit av. På så sätt kan sägas att det är Putin som fattade Natobeslutet åt oss.
Besluten att upprusta det svenska försvaret och att gå med i Nato bottnar i att garantera svensk trygghet och säkerhet i en förändrad tid. Tron att freden i vårt närområde var evig grusades brutalt den 24 februari när Ryssland anföll Ukraina.
Givet att tidigare beslut kring försvarets inriktning fattats i en annan tid går det att förstå att riksdagen 2012 röstade för att reglera kontraktstiden för gruppbefäl, soldater och sjömän till max sexton år varav tolv år i kontinuerlig tjänstgöring. Allt i akt och mening att gruppbefäl, soldat eller sjöman inte skulle vara ett livstidsyrke utan det skulle finns viss rotation för att säkerställa en effektiv och rationell bemanning i en begränsad organisation. Vill man fortsätta inom Försvarsmakten efter denna tid återstår enbart alternativet att utbilda sig till officer.
”Kunskap och förmåga att fullfölja uppgifterna i sin tjänst borde också vara något som spelar in och inte en strikt tidsgräns.”
När omvärldssituationen ändrats sammanfaller det med att beslutet om tidsbegränsningar i anställningstiderna börjar löpa ut. Ett olyckligt sammanträffande. I denna tid behövs rutinerade gruppbefäl, soldater och sjömän samtidigt som nya personer tillförs organisationen. Därför finns det all anledning att på kort sikt se över möjligheterna till någon form av undantag från tidsbegränsningen i anställningarna. Att kunna förlänga tjänstgöringen åtminstone ett par år är inte orimligt i det säkerhetspolitiska läge Sverige befinner sig.
På längre sikt finns det anledning att se över utformningen på reglerna. Att det i en organisation som Försvarsmakten finns en tidsbegränsning för att säkerställa den mest lämpliga sammansättningen på personalen över tid är inte konstigt. Däremot går att diskutera vad den tiden ska vara och om den strikta tidsbegränsningen inte ska kunna skilja beroende vilka positioner det rör sig om. Något som den försvarsanställda Sarah påpekar i en artikel i Aftonbladet den 13 juli. Det kan skilja mycket på fysisk och psykisk påverkan mellan olika tjänster som motiverar olika tidsbegränsningar. Kunskap och förmåga att fullfölja uppgifterna i sin tjänst borde också vara något som spelar in och inte en strikt tidsgräns.
Att Försvarsmakten i alla delar av organisationen är bemannad på bästa sätt är nödvändigt för att ha så hög förmåga som möjligt. Därför bör regeringen skyndsamt se över reglerna kring tidsbegränsningarna eftersom de utmaningar vi står inför radikalt skiljer sig från vad som rådde när dagens regelverk sjösattes.
