Skatt skapar otrygghet

Något är på väg att hända med Sverige. Den rödgröna regeringen – ivrigt påhejad av Vänsterpartiet – höjer skatt efter skatt. Pengarna ska finansiera diverse reformer, som gratis glasögon till barn och mer pengar till ensamstående mammor. Till del handlar det om att flytta pengar från den som för tillfället har mer till den som för tillfället har mindre, men en del av skattehöjningarna har en annan karaktär, som får stor betydelse framöver.

Att skatten på sparande höjs är till exempel en otäck signal, som bygger en kultur som gör människor sårbara, beroende av politikernas nycker.

Från 2016 kommer schablonskatten på ISK (investeringssparkonto) och i kapitalförsäkringar sannolikt att höjas. Alliansen flyttade den årliga skatten på fonder från fondbolagen till spararna. Avdragsrätten för pensionssparande genomfördes också av förra regeringen.

När det blir dyrare att spara minskar incitamenten att göra så. Och om färre sparar riskerar fler att hamna i skuldfällor eller fattigdom, för när sparpengar inte finns på kontot vid svackor lockar lätt sms-lån som dessvärre kan ge budgetdödande återbetalningskrav som leder till nya lån, som leder till nya kravbrev. En spiral ingen vill in i.

Det är bättre att folk sparar till egen trygghet än att man går plus och minus varje månad och aldrig har pengar över. Ändå gör nu regeringen ingrepp som gör fler blir beroende av bidrag och transfereringar.

Konsumtionskarusellen går på högvarv just nu med extremt låga räntor på bolån kombinerat med stundande höjda amorteringskrav och en panikkänsla hos dem som snabbt vill maxa rotavdraget innan det sänks vid årsskiftet. Risken är stor att många trillar av, men regeringen fortsätter snurra, snurra. Ändringar hit och dit förvirrar och skrämmer upp.

Det är viktigt att människor känner sig trygga. När större delen av ens inkomst går till skatt som sedan ska generera ersättning vid sjukdom, pension eller ge sjukvård, skola och andra tjänster, är det viktigt att de kronor som betalas inte försvinner i ineffektiva system eller i fel händer.

Medborgarna är i en enorm beroendeställning. Många saknar marginaler för att kunna lägga undan, spara i egna försäkringar eller på annat sätt göra tryggheten knuten till den egna individen, vilket ökar risken för oro och konflikter. Det är ett faktum att färre i framtiden ska försörja fler och ju färre som jobbar desto hårdare måste de som gör det slita. Det kan lätt leda till slitningar.

Välfärdsstaten går inte längre att lita på, ändå tas nu mer makt från individerna och läggs i händerna på beslutsfattarna. I en demokrati kan deras färg och värderingar se annorlunda ut år från år, och vem vet vilka slösor som sitter vid knapparna i riksdagen framöver.

Detta gör hela samhället sårbart. Målet är kanske inte en årslön på banken, särskilt inte med nuvarande ränteläge, men att politiker hellre lockar till konsumtion än investeringar kan få stor betydelse.