Skolan ska vara bra – oavsett huvudman
Den senaste tiden har det varit fri jakt på friskolor. Många liberaler har stämt in i vänsterns kritik mot det svenska skolsystemet som tillåter andra huvudmän än de offentliga att starta och driva skolor och elever och föräldrar att välja.
En del av kritiken är fullt rimlig. Framförallt den som går ut på att ifrågasätta hur stora koncerner med aggressiv marknadsföring och höga vinstuttag expanderar och agerar. Genom att gå ihop med byggföretag och slå blå dunster i politikerögon lyckas de få till kommunala subventioner och hyresrabatter som i slutänden drabbar skattebetalarna. Samtidigt plockas det ut oskäligt höga vinster.
Andra saker som rätteligen fördöms är att det framkommit att det finns skolor som ”tar referenser” på barn som sökt plats och som aktivt undviker att ta in barn med särskilda behov. Det är självklart helt oacceptabelt. Alla barn, oavsett förutsättningar ska ha samma möjlighet att välja skola. Och alla skolor har samma skyldigheter att ge barn det stöd och den hjälp som är nödvändig.
Samtidigt, när den massiva kritiken mot avarterna inom friskolesektorn rullas ut gång på gång är det som att barnet kastas ut med badvattnet. Alla de positiva effekter som friskolereformen haft glöms bort, liksom den kommunala skolans misslyckanden, vilka ursprungligen ledde fram till att det fanns en stor efterfrågan på alternativ.
I stället för att handla om friskolor eller inte borde debatten fokusera på vilka skolor, arbetssätt och delar av skolsystemet som är välfungerande, oavsett driftsform. Det finns dåliga och bra exempel både bland offentliga och enskilda huvudmän. Målet måste vara att alla skolor ska vara bra och att alla barn ska få gå i en skola med kunskapsfokus och studiero. Dit når man inte genom att sätta barn i stadsdels- eller kommunarrest eller återgå till en ordning där bara en sorts skola får finnas.
En bra utgångspunkt för en sådan diskussion är Friskolornas riksförbunds nyligen släppta rapport ”Se skolans verkliga utmaningar – låt alla goda krafter bidra”. Till skillnad från den statliga utredningen ”En likvärdig skola” som publicerades för en tid sedan, och som huvudsakligen är inriktad på elevers bakgrund och skolans huvudman, lägger Friskolornas riksförbund kraft på utröna vad som gör en bra skola och hur man kan dra lärdom av de strategier och metoder som faktiskt fungerar.
För precis om Ulla Hamilton, ordförande i Friskolornas riksförbund säger: ”Det finns inga enkla lösningar. Det finns ingen tombola som blandar eleverna på ‘rätt’ sätt så att det kommer ut bättre skolresultat. Däremot finns det såväl forskning som goda exempel på hur man kan jobba för att höja kunskapsresultaten.”
Oavsett driftsform och elevsammansättning har skolorna en skyldighet att leva upp till sitt kompensatoriska uppdrag. De skolor som gör det bäst har några gemensamma nämnare. Och det är inte huvudmannaskapet, utan saker som tydliga kunskapsmål, uppföljning, höga förväntningar och konkreta och tidiga insatser för barn med extra behov av stöd. Om man kunde börja diskutera sådant, istället för underminera hela friskolesektorn, skulle mycket vara vunnet. Inte minst för de alla de barn som skulle gå under utan möjlighet att välja eller byta skola.
