Hanna Marie Björklund: Skolidrott är inte den enda lösningen på stillasittandet
Vår aktivitetsnivå som barn är viktig för våra vanor som vuxna. Att det blir en självklarhet under uppväxten att gå eller cykla till skolan, att leka utomhus med hunden, på studsmattan eller lekplatsen och att man följer med sina föräldrar ut på promenader på helgerna grundlägger goda vanor för resten av livet. Fetma och dess följdsjukdomar är bara en av alla följder man riskerar av att vara orörlig.
Den gäller därför att undvika en stillasittande livsstil från unga år. En rad olika forskningsstudier har påvisat samband mellan rörlighet och, inte bara bättre hälsa, utan även sådant som förbättrad kognitiv förmåga.
Här oroar följderna av pandemin när vi inte har förflyttat oss och varit lika aktiva som tidigare. En ny nationell undersökning som Ekot rapporterade om på måndagen visar att övervikten hos landets 4-åringar för första gången på flera år har ökat betydligt i de flesta av landets regioner.
”Att ha mer av just ämnet skolidrott är inget Alexanderhugg för att lösa problemen.”
Ungdomsidrotten har blivit inställd, lekland har fått hålla stängt och skolundervisningen har delvis skett på distans, vilket har fått konsekvenser i alla åldrar. Om arenor för barns rörelse saknas och fler familjer har suttit hemma utan att umgås med andra så har många barn också lekt och rört på sig mindre.
Vi vet att fysisk aktivitet är oerhört viktigt för hälsan för barn och unga, och vi kan se konkreta negativa effekter för hela befolkningen i perioder då vi rör oss mindre. Det har fått flera debattörer att kräva mer gymnastik i skolan för att generellt motverka stillasittandet. Att ha mer av just ämnet skolidrott är dock inget Alexanderhugg för att lösa problemen.
Skolan är en komplex plats för många barn, där de sociala relationerna påverkar tillvaron såväl som ämnena i sig. För många unga är just skolgymnastiken en plåga, sorgligt nog kanske mest för dem som skulle behöva fysisk aktivitet som mest – exempelvis de som lider av utanförskap och dåligt självförtroende.
Slutsatsen är att vi inte kan överlåta bara till skolan att lösa problemen med ungas stillasittande. I stället måste mer uppmuntran och tillfällen till rörelse komma både från barnens familjer och från samhället i stort. Inga nya bostadsområden borde få planeras utan möjligheter att cykla till skolan, med parker och lekplatser. Idrottsrörelsen har också en viktig roll att få fler på benen. Menar vi allvar med att vi vill se dagens unga röra på sig mer måste vi alla hjälpas åt att skapa möjligheter för dem att göra det.
Hanna Marie Björklund är ledarskribent
