Sofia Nerbrand: Sofia Nerbrand: Bygg vackert och inte bara nyskapande

För nyskapande arkitektur behöver varken vara vacker eller passa in i den omgivande miljön. Inte sällan bryter den av för att spegla tidsandan eller arkitektens personliga preferenser eller vilja att profilera sig.

I Sverige har modernismen dominerat nästan fullständigt sedan 1930-talet. Under snart hundra år har landet fyllts med Domuslådor, centralsjukhus och punkthus. Funktionalism har trumfat skönhet, vilket är själva grundsatsen i ideologin. Modernismen bröt med alla tidigare klassiska stilar med sina avskalade byggnader.

Alltsedan antiken har det vackra varit ett ideal inom arkitekturen. På 1700-talet kom det till uttryck i klassicistisk arkitektur, i slutet av 1800-talet som nyrenässans och i början av 1900-talet som jugend och Swedish grace. Olika typer av utsmyckningar och detaljerat hantverk är alla dessa stilars signum.

Det är därför inte konstigt att många människor föredrar äldre byggnader och traditionella stadsmiljöer – sekelskifteslägenheter är populärare och dyrare än bostäder i 60- och 70-talshus. Och fundera på vilken typ av byggnader och städer som människor vallfärdar till som turister.

Ändå fortsätter man att i stort sett bara bygga enkla huskroppar i fyra nyanser av grått i Sverige. De anses tydligen nyskapande och ligga i tiden. Att rita något i en mer traditionell stil anses inom arkitektkretsar vara något fult, eftersom det påstås vara ”pastischer” på det redan uttänkta och uppförda.

Som om dagens opersonliga fasader inte är trötta upprepningar av funkisen.

Men i de flesta andra europeiska länder bygger man mycket nytt i gammal stil. Dels för att de som bor där ska trivas, dels för att skapa modern standard som passar in i rustika stadsmiljöer. Det betyder att materialen och hantverkskunnandet finns på den inre marknaden, fritt för oss att använda i Sverige.

Och det börjar nu komma enstaka initiativ här för att bygga nytt i klassiska stilar. I Upplands Väsby har den borgerliga majoriteten satt upp det som krav i en arkitekttävling för ett nytt bostadsområde. På Lidingö drev Moderaterna häromdagen igenom att man ska riva miljonprogramshus och i stället uppföra ett ”Hälsans hus” i en nyklassicistisk design.

I Göteborg menar det socialdemokratiska kommunalrådet Jonas Attenius att staden ”alltför länge har kännetecknats av enformighet i stadsplaneringen och ett överdrivet fokus på funktionalitet i arkitekturen. Om inte den traditionella gestaltningen enbart ska tillhöra de allra rikaste måste vi tänka om. Vi måste våga tänka bortom massproducerade moduler, släppa invanda föreställningar om hur husen 'måste' se ut och våga bygga som göteborgarna älskar igen.” (GP 13/12 2020)

Det är mycket lovvärt att politiker engagerar sig mer i hur det gemensamma rummet ska se ut. Stadsplanering och den arkitektoniska utformningen innehåller ideologi och detaljplaner beslutas av de folkvalda. Deras fokus har dock länge legat på antalet nya bostäder och miljöhänsyn. Men hållbarhet handlar också om människors välbefinnande och att bygga hus i så god kvalitet att de kan stå i århundraden.

Människan är en estetisk varelse. Vi mår bättre av vackra naturlandskap än i själlösa kontorsmiljöer. Vi vill hellre flanera och ta en kaffe på ett vackert torg i en italiensk stad än att gå i ett köpcentrum med lysrörsbelysning och flagnande plastgolv.

Galleria Boulevard i Kristianstad, som bara har några år på nacken, är inte den guldklimp som den kunde ha varit – om den hade fått en annan estetisk utformning som passat in i den äldre, vackra stadskärnan. Den bryter förvisso av på ett ”nyskapande” vis – men inte är det lyckat.

Byggherrar, stadsplanerare och politiska ledare borde efter decennier av rivna och förstörda innerstäder tänka om och göra rätt. Folk vill inte ha mer av DDR-Sverige.

Beslutsfattarna bör också tänka sig noga för innan de låter uppföra shoppingcentrum utanför stan i glas, metall och betong. De utarmar innerstädernas kommers, kultur och livskraft. Och det är en förlust. Staden är en viktig mötesplats. Så prisa det vackra och det sköna.

Sofia Nerbrand är politisk redaktör på Kristianstadsbladet