Annons

Sofia Nerbrand: Sofia Nerbrand: Dra upp mörkläggningsgardinen i regeringskansliet

Coronakommissionen måste få de underlag som den har begärt.
Sofia NerbrandSkicka e-post
Ledare • Publicerad 19 januari 2022
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Kristianstadsbladet politiska hållning är liberal.
Coronakommissionen har en otroligt viktig roll och uppgift.Foto: Christine Olsson/TT

Boris Johnson grillades av det brittiska parlamentet på onsdagen. Under frågestunden med premiärministern kom avgångskrav, missnöjesyttringar – och debatt om coronastrategin. Livesänd i alla större medier.

Kontrasten kunde inte vara större till situationen i Sverige. Här har hanteringen av pandemin varit höljd i dunkel i snart två år. Myndigheternas gemensamma pressträffar var under lång tid stillsamma dragningar där hisnande dödstal reducerades till ansiktslösa siffror och staplar genom stram byråkratiska. Fokus låg på huruvida vårdapparaten klarade sig väl. Och trots att Sverige valde en helt egen väg, dröjde det länge innan målsättningarna och tillvägagångssättet ifrågasattes.

Annons

Det rådde borgfred inom partipolitiken och journalistkåren var tagen på sängen – få hade en naturvetenskaplig skolning, vilket kan vara en av förklaringarna till att de kritiska frågorna uteblev.

Statsepidemiolog Anders Tegnell fick förkroppsliga ”vetenskapen” och tilläts att tillsammans med andra tjänstemän fatta en lång rad beslut utan att lägga fram underlag, riskbedömningar och avvägningar. Det var redan våren 2020 svårt att få ut handlingar – trots offentlighetsprincipen – och mycket e-post i offentlig sektor raderades, vilket även skulle försvåra senare utvärdering och forskning.

Svenska Dagbladets ledarskribent Lydia Wålsten konstaterade att ”tjänstemannens bästa protokoll är det som inte finns” (1/6 2020) och radade upp en massa exempel på hur myndigheter förhalat att lämna information. Till exempel gjordes minnesanteckningarna från de veckomöten som hålls mellan Folkhälsomyndigheten och regionernas smittskyddsläkare hemliga redan i mars under pandemins första år.

Lydia Wålstens kollega, Peter Wennblad, har nu grävt vidare (SvD 18/1) varför Coronakommissionen inte får ta del av de handlingar som borde finnas från de 149 sammanträden som centrala statssekreterare hade för att ta fram fakta och beslutsförslag till regeringen under 2020. Men arbetet ska ha bedrivits helt utan dokumentation, hävdar socialminister Lena Hallengren (S).

Detta är helt osannolikt – och ändå inte förvånande, eftersom beslutsfattarna ju inte någon gång har lagt papperna på bordet. Inte desto mindre är mörkläggningen helt uppåt väggarna.

”Statsminister Magdalena Andersson måste se till att såväl hennes statsråd som ämbetsmän delar med sig om vad som faktiskt hände från och med januari 2020.”

För det finns massor av utestående frågor: Varför valde Sverige att bara ”platta till kurvan” för att rädda vården istället för att som i hela omvärlden minimera smittan för att rädda befolkningens liv och hälsa? Vilken tidshorisont hade de? Hur vägde de olika risker mot varandra? Etik och ekonomi? Vilken data utgick de ifrån? Vilka deltog i besluten? Vilka lyssnade de inte på? Och så vidare.

Coronakommissionen har fått regeringens uppdrag att ”utvärdera regeringens, berörda förvaltningsmyndigheters, regionernas och kommunernas åtgärder för att begränsa spridningen av det virus som orsakar sjukdomen covid-19 och spridningens effekter.” Kommissionen ska lämna sin slutrapport om några veckor, och behöver få den information den begärt så fort som möjligt.

Utan att föregripa kommissionens slutsatser står det dock klart att några lärdomar måste dras av denna pandemi:

Tjänstemannaansvaret måste återinföras.

Vetenskap är ingen konsensusdisciplin. En saklig och öppen diskussion är nödvändig för att nå bra resultat. Avsändare och titel får inte bli viktigare än fakta och goda argument.

Annons

Det behöver fattas snabbare beslut och med större öppenhet. Aldrig mer får en statsledning göra så livsavgörande ställningstaganden utan att redovisa sina bevekelsegrunder och etiska avvägningar. Inte under tiden och inte efteråt. Underlagen måste redovisas för svenska folket.

Så statsminister Magdalena Andersson måste dra upp mörkläggningsgardinen i hela regeringskansliet och se till att såväl hennes statsråd som ämbetsmän delar med sig om vad som faktiskt hände från och med januari 2020.

Ytterst är det den sittande S-regeringen som bär ansvaret för hela pandemihanteringen. Och på valdagen får väljarna säga sitt om hur väl den lyckades.

Sofia Nerbrand är politisk redaktör

Annons
Annons
Annons
Annons