Sofia Nerbrand: Sofia Nerbrand: Sabunis sorti kan förhoppningsvis lyfta Liberalerna

Valberedningens ordförande fick veta efter midnatt natten till fredagen att både partiledaren Nyamko Sabuni och partisekreteraren Juno Blom skulle avgå med omedelbar verkan bara några timmar senare. Vid lunchtid berättade Nyamko Sabuni på en pressträff att hon lämnar skeppet, utan att riktigt förklara varför det sker just nu och så hastigt.

Liberalerna har haft för få sympatisörer under hela hennes snart treåriga partiledarskap. Partiet har genomgått en uppslitande inre strid om hur det ska förhålla sig till Sverigedemokraterna och regeringssamarbete, men till slut fick Nyamko Sabuni igenom sin vilja. Många av kritikerna till detta vägval har valt att sluta, inte ställa upp till omval eller har tystnat efter partiets landsmöte i höstas. Det fanns ingen öppen opposition till partiledaren längre.

Nyamko Sabuni verkar helt enkelt ha tröttnat. Hon talade framför allt om sig själv och mindre om partiet och Sverige i sitt avgångsanförande. Hon har alltid varit en stark individualist som har gått sina egna vägar.

För partiets skull borde hon ha avgått tidigare, precis som Stefan Löfven, för att ge dem som är kvar en bättre chans i valet. Nu ställde hon dem inför faît à complis, ett fullbordat faktum. Det är knappast att visa prov på ett stabilt och ansvarstagande ledarskap.

Inte minst Johan Pehrson, som har varit hennes trogna vapendragare, skulle ha behövt en bättre start. Nu ”inträder” han som partiordförande utan att ens bli vald på ett digitalt möte av partimedlemmarna. Partiledaren kommer formellt att väljas först på ett extra landsmöte i december.

Förra gången en ny ordförande skulle utses hade partiet ett primärvalsliknande förfarande med tre kandidater: Nyamko Sabuni, Erik Ullenhag – och Johan Pehrson. Att bli vald på detta vis ger onekligen ett betydligt starkare mandat än det Pehrson nu får.

Nyamko Sabuni har under sin tid som partiledare kunnat fokusera på att bryta utanförskapet i det svenska samhället. På detta område är hon kunnig och nytänkande. I det ambitiösa Förortslyftet har partiet presenterat drygt 200 förslag för att öka människors möjligheter, utbildningsnivå, demokratiska deltagande och förmåga att försörja sig själva. Hon lämnar detta positiva politiska arv efter sig.

Men det var ändå rätt att Nyamko Sabuni lämnar partiledarposten. Hon har varken enat partiet internt, eller lyft det externt. Och i den helt nya politiska situationen efter Rysslands invasion av Ukraina har hon inte lyckats växla in hela det förtroendekapital som Liberalerna välförtjänt har skaffat sig genom åren i försvars-, säkerhets- och energipolitiken.

Partiet har – baserat på sina liberala värderingar – träget argumenterat för svenskt medlemskap i Nato, varnat för Rysslands hotfulla och auktoritära utveckling, föreslagit rejäla förstärkningar av Försvarsmakten och velat stoppa import av rysk gas och olja till hela EU. Det har således länge haft rätt i många frågor, men belönas inte av väljarna för detta.

Och inte blev det bättre av att Nyamko Sabuni raserade sin och partiets trovärdighet när hon för någon vecka sedan funderade öppet på att dra till Norge om ryssarna anfaller Sverige.

Liberalerna, och Folkpartiet som det hette tidigare, har alltid stått upp för demokrati, tolerans och internationellt samarbete. Även i motvind och utan ens stöd från de andra borgerliga partierna. Det var därför hennes öppning till SD var så olycklig och historielös.

Liberalerna behöver fortsätta att tydligt stå för frihet och förnuft i politiska församlingar. Vi får därför önska Johan Pehrson och hans partikamrater lycka till i valrörelsen.

Men från denna ledarsida skickar vi även med en förhoppning om att Liberalerna följer sin mångåriga tradition att i alla situationer mota de krafter som har så förtvivlat svårt att välja mellan diktatorn Putin och demokraten Biden.

Sofia Nerbrand är politisk redaktör