Sorgligt när riksdagsledamöter utnyttjar systemen
Frågan om villkoren för riksdagsledamöterna är något som ständigt berör. Gradvis har exempelvis deras pensions- och omställningsförmåner stramats åt. Det är i grunden bra att de folkvaldas ersättningar kontinuerligt nagelfars även om debatten ibland spårar ur i ren populism och överdrifter kring hur de faktiska villkoren ser ut.
Det centrala är att ha ett ersättningssystem som gör att personer med olika bakgrund och från olika delar av landet får möjlighet att verka som sina väljares representant i Sveriges riksdag för en längre eller kortare tid. Att vara riksdagsledamot är inget yrke utan det är just ett uppdrag som man får fyra år i taget.
”Att Uppdrag granskning bara fann två ledamöter med tvivelaktiga ersättningar i sin genomlysning är måhända bättre än förr men likafullt ett par för många.”
Det är inget snack om saken att de ledamöter som kommer från Stockholmsområdet har en stor fördel jämfört med dem från nordöstra Skåne. De från huvudstaden med omnejd har större förutsättningar att kunna leva ett mer normalt vardagsliv än folkvalda från andra delar av Sverige. De kan komma hem till sina ordinarie boenden och sina familjer varje dag medan de skånska riksdagsledamöterna är borta från sina nära och kära för att fullgöra sitt uppdrag. Stockholmsbaserade ledamöter har även lättare att träffa företrädare för myndigheter och branschorganisationer som har sin utgångspunkt i staden.
Givet detta finns ett system där de ledamöter som bor mer än 50 kilometer från Riksdagen får hjälp med övernattningslägenheter. Antingen kan de bo avgiftsfritt i lägenheter som Riksdagsförvaltningen äger eller få ett maxbelopp per månad om de hyr ett eget boende eller har en bostadsrätt. Därtill utgår ett traktamente. Detta är bra och ger förutsättningar för rikspolitiker från andra delar av landet att utföra sitt uppdrag.
Med de löpande granskningar som massmedia gör kring riksdagsledamöternas förehavanden är det lätt att tro att även de med bristande etisk och moralisk kompass borde har tillräcklig självbevarelsedrift för att inte försöka utnyttja systemet. Tyvärr är det inte så.
Trots tidigare nedslag i granskningar där ledamöter varit folkbokförda på en adress men bott på en annan kunde Uppdrag granskning (8/6) avslöja två ledamöter som tycktes fuska. Jörgen Hellman (S) och Helena Bouveng (M) har kvitterat ut hundratusentals kronor i ersättning från Riksdagen genom att folkbokföra sig på adresser som uppenbart inte var deras ordinarie hem.
Socialdemokraten Jörgen Hellman meddelade under onsdagen att han avgår från sina uppdrag med omedelbar verkan som en konsekvens av avslöjandet. Ett nesligt slut på en riksdagskarriär som började 2006 och där han under denna mandatperiod varit ordförande i Skatteutskottet.
Att Uppdrag granskning bara fann två ledamöter med tvivelaktiga ersättningar i sin genomlysning är måhända bättre än förr men likafullt ett par för många. Nya regler som ytterligare ska tydliggöra vad som utgör en ordinarie bostad för att minska möjligheterna att folkbokföra sig hos en släkting eller i ett fritidsboende är på gång. Det är bra. Men det är sorgligt att det ska behövas.
För även utan hårt styrda regelverk borde det vara noll ledamöter som försöker dra personlig vinning av ett system som bygger på ledamöternas ärlighet och som är till för att ge förutsättningar för människor från hela landet att ha politiska uppdrag i Stockholm.
