Staten inte bättre än regionen

Därför ska Stefan Löfven dra slutsatsen att staten ska ta över alltihop. Allt enligt DN.

Det vore kanske en poäng i resonemanget om regeringen och de statliga myndigheterna imponerat i sitt hantverk, allmänt och specifikt i fallet med coronapandemin.

Mycket litet talar för att så har varit fallet.

Ingenstans längs vägen har regeringen eller folkhälsomyndigheten erkänt något misstag. Istället har alla slängt den heta potatisen ifrån sig. Ingen vill tala om att det fanns en chans att agera kraftfullt när de första indikationerna på att smittan kunde ha nått Sverige kom. Det gick väldigt snabbt från att det hette att det inte fanns någon smittspridning i samhället, så att åtgärder som smittspårning och karantän vid inresa påstods meningslösa, tills dess att det var samhällsspridning och därmed var för sent med sådana åtgärder. Det var knappast regionernas fel att den ansvariga statliga myndigheten reagerade så långsamt. Däremot klagade myndighetens statsepidemiolog Anders Tegnell på när arbetsgivare gick längre än myndighetens rekommendationer. Det var jämlikhet som skulle råda.

Regioner ställdes under hård press men lyckades snabbt möta behoven av intensivvårdsplatser. Ansvariga för hårt drabbade områden som exempelvis Region Stockholm var tydliga i sin kommunikation om allvaret, långt tydligare än folkhälsomyndigheten och regeringen. Regeringen var länge direkt passiv, med förhållningssättet att Folkhälsomyndigheten stod ansvarig för strategin. Om man nu ens fick tala om strategi, flockimmunitet var ett begrepp som officiellt förnekades, trots att det senare framkommit att det var i de banorna folkhälsomyndigheten tänkte.

Att det skulle vara just regionernas fel att smittspridningen tog fart och att den kom in exempelvis på äldreboenden är svårt att se. Däremot hade ett tydligt och snabbt agerande från statliga myndigheter och regering kunnat ge bättre insikt om vilka insatser som behövde göras lokalt och regionalt, hos kommuner och omsorgsföretag. Många tog här beslut som var snabbare än regeringen, och det är snarare lagstiftning som legat i vägen för kommuner att fatta lokala beslut om inskränkningar för besök på äldreboenden. Och om de ändå gjort det har de fått bannor.

Att förhållanden varierar mellan kommuner och regioner, både vad gäller just hanteringen av corona och omsorg och sjukvård i allmänhet, vet vi. Det vore konstigt annars. Det är lite poängen. Lokalt beslutsfattande kommer att ge bättre och sämre utfall. Centrala beslut ger jämnare utfall. Men man kan vara säker på att de allra bästa exemplen försvinner på vägen. De som de sämre rimligen ska jämföra sig med.

Tyvärr har vi i Sverige en tendens att se problemen i ojämlikhet i det som fungerar. Om någon kommun har både lägre skatt och bättre skolor måste det ju bero på en grundläggande orättvisa, något man måste agera emot. Enklast är då att inte låta dem fortsätta som förut, utan ta över, centralisera och låta alla styras under samma fögderi. Man kan då vara säker på att jämlikheten ökar. Lika säker kan man vara på att det inte är det främsta föredömets kvalitet som kommer att uppnås, någonstans kring medelmåttan kommer resultaten att hamna. Om man har otur en bit nedanför medel. Det är inte ett helt okänt fenomen i näringslivet att planerade synergieffekter istället blir till plågsamma slitningar och förluster i både kvalitet och ekonomi.

Centraliseringen är ofta det enkla svaret på att lösa något som uppfattas som ett organisationsproblem. Men en central organisation som skyller på undersåtarna när det går dåligt och tar åt sig äran om något trots allt skulle går bra – en sådan kan vi gärna vara utan. Bättre är som regel att utgå från dagens organisation, se till vad som fungerar, kopiera och utvidga det, trimma bort det som inte fungerar. Stora omkastningar i organisationer kostar ofta mycket mer än de smakar. Bättre förutsättningar för att lösa uppgiften, därefter stor självständighet i utförandet är den bästa ledarskapsmetoden. Låt det gälla också regioner och kommuner.