Stjärnornas krig är inte längre science fiction
Efter en framgångsrik dockning mellan den amerikanska rymdfarkosten Apollo 18 och ryska Sojuz 19, skakade astronauten Thomas P. Stafford och kosmonauten Aleksej Leonov hand ute i rymden. År 1975 satte Apollo-Sojuz-testprojektet symboliskt punkt för rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen.
Den amerikanska rymdstationen Skylab och ryska Mir ersattes av Internationella Rymdstationen, ISS – som drivs i samarbete mellan de två forna fienderna, Kanada, Japan och ett flertal europeiska länder.
Trots att konflikter nere på jorden präglade rymden från de första uppskjutningarna, har mänsklighetens förehavanden i rymden kommit att präglas mycket av samarbete över nationsgränser.
Men de senaste åren har konkurrensen återigen börjat hårdna. Kina har sedan millennieskiftet gått om Ryssland som rymdnation och tagit över platsen som USA:s främsta konkurrent.
I februari landade amerikanska NASA en rover på mars, och den kinesiska sonden Tianwen-1 lades i omloppsbana. För det land som blir först med en bemannad expedition till den röda planeten finns mycket prestige att vinna.
Även privata aktörer har tagit steget ut i rymden, och pressat ner kostnaderna för uppskjutningar. I täten finns Elon Musk med företaget SpaceX, som de närmaste åren planerar att skjuta upp tusentals satelliter för att kunna förse hela världen med snabb internetuppkoppling.
Parallellt med den växande rymdekonomin växer också spänningarna. Vi blir allt mer beroende av rymden, och de satelliter som hjälper med navigation och informationsinsamling är viktig infrastruktur som riskerar att bli strategiska mål i en krigssituation.
”Satelliter som hjälper med navigation och informationsinsamling är viktig infrastruktur som riskerar att bli strategiska mål i en krigssituation.”
Kina sköt framgångsrikt ner en av sina egna satelliter 2007, och enligt rapporten ”Omvärldsanalys Rymd 2020” från Totalförsvarets forskningsinstitut FOI ser landet redan rymden som en militär domän.
Ryssland har ett antal militära satelliter, och har i samband med kriget i Ukraina orsakat störningar för att neka motståndaren moderna navigationsverktyg. USA inrättade 2019 en rymdstyrka som en egen gren inom försvaret.
Även om Sverige inte är någon rymdstormakt påverkas vi av utvecklingen. Planerna på att börja skjuta upp satelliter från rymdbasen Esrange i Kiruna kommer stärka Sverige som rymdnation. Men vår rymdaktivitet sker mestadels inom olika internationella samarbeten – främst delägarskapet i ISS och aktiva deltagande i Europeiska Rymdorganisationen.
Att då välja sina samarbetspartners noggrant är av stor vikt. Därför var det välkommet att Svenska Rymdbolaget avslutade sitt samarbete med Kina i september förra året. Med de ökande spänningarna behöver de säkerhetspolitiska aspekterna ta större plats i rymdverksamheten.
Men som FOI pekar ut så nämns inte rymden i totalförsvarspropositionen för 2021-2025. Det är en miss. Så sent som i julas avslöjade SVT att Svenska Rymdbolaget är ett av tio svenska företag som utsatts för en avancerad hackerattack, där de byggde in bakdörrar in i it-systemen. Det är oroande.
Vårt aktiva deltagande i rymden är en stor tillgång för svensk forskning, men vi får inte vara naiva inför riskerna. Rymden bör främst vara en plats för forskning och samarbete, men rymdkrigföring är inte längre bara science fiction.
Mimmie Björnsdotter Grönkvist är ledarskribent
