GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Svante Cornell: Hotet mot Väst är imperialism, inte diktatur

Alla aggressiva stater är diktaturer, men alla diktaturer är inte aggressiva.
Svante Cornell
Ledare • Publicerad 7 juni 2022
Detta är en opinionstext i Kristianstadsbladet. Åsikter som uttrycks i texten är skribentens egna.
Osäkerhet skapas av att vissa stater, som ofta varit historiska imperier, och tycker sig har rätt till en ”intressesfär” över sitt närområde. Ryssland är det mest uppenbara exemplet.
Osäkerhet skapas av att vissa stater, som ofta varit historiska imperier, och tycker sig har rätt till en ”intressesfär” över sitt närområde. Ryssland är det mest uppenbara exemplet.Foto: Alexander Zemlianichenko

Rysslands oprovocerade anfallskrig mot Ukraina har lett till en debatt om hur västvärlden i framtiden kan förhindra liknande övergrepp. Många har noterat att världen har blivit mer osäker i takt med att demokrati är på global tillbakagång, och hävdar att lösningen är att fördubbla insatserna för att sprida demokrati. Detta är dock knappast en lösning på problemet.

Grundantagandet är korrekt: demokratin är på tillbakagång sedan snart två årtionden, både i nya och gamla demokratier – inklusive inom EU. Samtidigt har världen blivit alltmer osäker. Det internationella systemets normer har försvagats, och stormakter gör i allt större utsträckning vad de tror de kan komma undan med. Och visst finns ett samband mellan dessa två processer. Men är lösningen på problemet verkligen att försöka demokratisera hela världen?

Många verkar ha glömt att vi inte är särskilt duktiga på att sprida demokrati. George W. Bush hade som ambition att bekämpa terrorism genom att sprida demokrati i Mellanöstern, med Irak som första exempel. På grund av felaktiga antaganden blev resultatet inbördeskrig snarare än demokrati. När den ”arabiska våren” sedan bröt ut 2011 trodde många att demokratin på allvar hade kommit till Mellanöstern, men så blev inte fallet. Med möjligt undantag för Tunisien blev resultatet antingen staters sönderfall eller förnyad diktatur. EU har inte förmått hindra den negativa trenden i medlemsländer som Polen eller Ungern.

Det är att simplistiskt att dela upp världen i två grupper – goda och onda länder, demokratier och diktaturer. I många stater är det sällan så enkelt, och detta tänkande drar alla icke-demokratier över en kam. Burundi och Belarus, Nicaragua och Nordkorea. Men dessa är väldigt olika, och ur säkerhetspolitisk synvinkel är den viktigaste skillnaden att medan alla aggressiva stater är auktoritära, är alla auktoritära stater inte aggressiva.

”Hotet mot vår säkerhet och vårt sätt att leva kommer från expansionistiska stormakter.”

Vissa vill bara bli lämnade i fred, medan andra – som Kazakstan eller Jordanien – snarare spelar en positiv roll i sitt närområde. Det är tveklöst att Ryssland och Kina har blivit mer aggressiva ju mer auktoritära de blivit, men vissa auktoritära stater är helt enkelt mindre dåliga än andra. Somliga kan till och med vara Västs bundsförvanter.

Det största säkerhetspolitiska problemet är inte huruvida en stat är auktoritär, utan om den är imperialistisk. Trenden är tydlig: osäkerhet skapas av att vissa stater, som ofta varit historiska imperier, och tycker sig har rätt till en ”intressesfär” över sitt närområde. Ryssland är det mest uppenbara exemplet; Kina och Iran beter sig snarlikt. Alla tre drivs av ideologier som legitimerar expansion: nationalism med extrema tendenser i Rysslands och Kinas fall, och en märklig blandning av radikal islamism och persisk nationalism i Iran.

Målsättningen måste vara att isolera och motarbeta dessa expansionistiska stater. Om västvärlden bestämmer sig för att tvinga demokrati på alla auktoritära stater kommer vi troligen att stärka Ryssland, Kina och Iran, genom att trycka andra auktoritära stater i famnen på dem. De flesta har inget till övers för Beijing, Moskva eller Teheran, men om de tror att Väst försöker kullkasta dem är risken att de sväljer förtreten och blir lydstater till de nya imperierna.

Istället för att isolera auktoritära stater måste vi därför engagera dem. Detta är logiskt i säkerhetspolitisk bemärkelse, men leder troligen också till att de blir mindre auktoritära med tiden. Det finns nämligen få tecken på att västvärlden kan tvinga något land till demokrati, utan enbart visa vägen och hjälpa stater till reformer som längre fram utvecklar ett demokratiskt styrelseskick.

Det har länge stått klart att vi lever i en allt farligare värld. Hotet mot vår säkerhet och vårt sätt att leva kommer från expansionistiska stormakter. Låt oss fokusera på det problemet.

Svante Cornell är historiker och medgrundare till Institutet för säkerhets- och utvecklingspolitik.

Detta är en gästkrönika på ledarsidan.

Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.