Svend Dahl: Från hånad högerman till erkänd statsman

Carl Bildt var statsminister i endast tre år, 1991–1994. Ändå är det rimligt att beskriva svensk politisk historia i termer av före och efter Bildtregeringen. Det blir tydligt när man läser “Uppdrag Bildt” (Norstedts), journalisten Björn Hägers nyutkomna biografi över Carl Bildt.

När Bildt i slutet av 1960-talet engagerade sig i Högerpartiet var den allmänna synen att partiet var en relik från tiden före demokratin och därmed också var dömt att dö ut. Det var en tid då Socialdemokraternas grepp om regeringsmakten, och samhället i stort, var så självklart att det då ledande borgerliga partiet, Folkpartiet, 1964 gick till val på budskapet “Stärk oppositionen”.

Hans tidiga politiska karriär kan enklast sammanfattas som ett enträget arbete med att bryta denna socialdemokratiska dominans. Det sker som rådgivare till M-ledaren Gösta Bohman när de första borgerliga regeringarna på 40 år bildas i slutet av 1970-talet och det sker i de utrikes- och säkerhetspolitiska debatterna med Olof Palme i början av 1980-talet.

Bildtregeringen innebar inte bara ett viktigt sakpolitiskt skifte, då den införde friskolor och konkurrensutsatte tidigare statliga monopol. Den sammanföll också med ett grundläggande perspektivskifte i samhällsdebatten.

När Bildtregeringen i januari 1992 lade fram omfattande besparingar i sin budget, kunde SVT:s reportrar fortfarande ställa frågor i stil med “På vilket sätt förbättras svensk ekonomi av att klyftorna och motsättningarna i samhället ökar?” I dag är det något som Jonas Sjöstedt (V) möjligtvis skulle kunna säga en i partiledardebatt.

Men framförallt märks skiftet i synen på Carl Bildt som person. På några få år går han från att utses till “Sveriges töntigaste person” till att efter uppdragen på Balkan beskrivas som “vår nye folkhjälte”. Symboliskt nog sker förändringen genom engagemanget i utrikespolitiken, ett område som länge var socialdemokratins flaggskepp, och där borgerliga politiker som tog plats riskerade att få se sig själva uthängda som hot mot rikets säkerhet.

Med Bildt slutade högerpolitiker att vara en udda företeelse i svensk samhällsdebatt.

Häromveckan konstaterade Borås Tidnings ledarsida (4/8) att moderater inte har samma symbiotiska relation till sitt partis historia som exempelvis liberalpartister och socialdemokrater. Men om det finns något som liknar en moderat själ handlar den om just det kollektiva minnet av den tid då Bildt gick med i Högerpartiet. Förutom under några av Reinfeldtåren är det få som gått med i M för att det skulle vara ett enkelt val. Att engagera sig i M har på så sätt alltid varit motsatsen till att gå med i Miljöpartiet.

Det som alltid hållit samman moderater, och gett partiet energi, är däremot känslan av att det inte finns någon annan som på allvar kommer att göra jobbet när det gäller att bjuda Socialdemokraterna motstånd.

Detta är värt att dra sig till minnes när M återigen brottas med en opinionskris som beskrivs som existentiell. Wheels up, som Carl Bildt skulle ha twittrat.