Sverige är ingen godisskål
Som varje förälder vet kan det vara svårt att vinna en debatt mot barn. De små finner argument bortom logikens lagar. En telnings utpressningsförsök kan se ut så här: ”Får jag inte godis äter jag inte upp min glass”. Grejen är att det kan vara rätt effektivt i sin absurditet. Föräldrarna ser en stor mängd extraarbete framför sig om barnet låter glassen smälta över hela baksätet, om de vuxna nu begått det inledande misstaget att tillåta struten att ätas i bilen. Att ge en karamell till barnet kan därför te sig frestande. Den långsiktiga effekten av att dela ut godis i en sådan situation är dock varken bra för barnets hälsa eller familjens samlade ekonomi.
Tyvärr är det lite samma form av situation som Sverige och dess kloka EU-kompisar Nederländerna, Österrike, Danmark och Finland har hamnat i. Länderna pressas att gå med på att låta en stor del av de EU-gemensamma 750 miljarder euro till krisbekämpning på grund av corona, delas ut i form av bidrag och inte som lån.
Nu kan man kanske tänka att formen spelar mindre roll. Erfarenheten från tidigare långivning till de länder i syd som hamnat i upprepade djupa kriser, senast Grekland 2015, är att behovet aldrig sinar. Nya pengar blir nödvändiga för att undvika kollaps på kort sikt, men någon tacksamhet eller politisk förmåga till egentliga långsiktiga marknadsekonomiska tillväxtreformer är svårt att uppbringa.
Italien och Grekland är bevis på att inhemska politiska och ekonomiska problem inte kan lösas av omgivningen. Rumänien och Bulgarien är bevis på att det krävs nationella regeringar som är fria från korruption för att få bukt med fattigdom och åldrade klanstrukturer. Varken EU-bidrag eller export av tiggeri och prostitution löser det. Frankrike och Tyskland bevisar att statligt och delstatligt ägande i stora industrier, som biltillverkare, öppnar för generösa stöd, underlättar avgasfusk och i slutänden skapar oförmåga att möta en snabb omställning när en ny aktör på världsmarknaden i grunden skakar om förutsättningarna.
Europas möjligheter ligger i att vara en stark marknadsekonomisk och demokratisk enhet. Inte i att bli en social union där omfördelning och stöd mellan länder och regioner blir ett allt större inslag. Nya beskattningsnivåer skapar nya dyra byråkratier och större motsättningar mellan länder och regioner. Det är precis tvärtemot ambitionen bakom. Den uppenbara risken med försöken att hålla ihop EU med allt mer gemensam skuldbörda och skatter är att korruption och folklig misstro växer. Med det kommer politiskt avståndstagande och hot om ytterligare splittring, fler Brexit eller ett fullständigt EU-exit.
Den som vill ha ett Europa som är ledande i innovation och med växande ekonomier, måste inse att vägen går via egenansvar och öppen konkurrens. Det skapar också förutsättningar för sådant som mår bra av att vara gemensamt: upprätthållandet av pålitliga stabila institutioner och investeringar i grundläggande infrastruktur som gynnar hela unionen.
Men illusionen att det finns någon annan som kan betala för kalaset måste avslöjas och stoppas. Annars fortsätter barnen i baksätet att kräva både godis och glass långt efter att myndighetsåldern har inträtt. Om de matas vidare tar de snart över ratten och kör hela ekipaget i diket.
