Alex Voronov: USA:s svek lämnar spår
I lördags skickade jag skärmfotot med rösttablån från USA:s representanthus till ett antal vänner i Ukraina. Alla såg omedelbart vad det var och svarade med jubel.
Många ukrainare som aldrig intresserat sig för amerikansk politik har numera bra koll på den. Det som pågår i Washington är för dem en fråga om liv och död.
”Det som pågår i Washington är för dem en fråga om liv och död.”
Representanthuset har äntligen röstat igenom ett stödpaket till Ukraina på motsvarande 665 miljarder kronor. Det består i huvudsak av pengar till vapen och ammunition och har väntat på grönt ljus sedan i höstas. Beslutet var det avgörande steget innan senaten bekräftar det och presidenten skriver på.
President Volodymyr Zelenskyj tackade de båda amerikanska partierna och den republikanske talmannen Mike Johnson personligen. Reaktionen är förståelig. Lättnaden i Ukraina är enorm. Men ukrainarna har i grunden inget att tacka Johnson för. En mer uppriktig känsla, som finns under all takt och diplomatisk etikett, är ilska.
I ett halvår har Johnson agerat som verktyg för en allians av politiska cyniker, isolationister och Putinsympatisörer i republikanska partiet. De har använt Ukrainastödet i ett förhandlingsspel, först om den amerikanska budgeten, sedan om invandringen och bevakningen av gränsen till Mexiko, för att sedan försöka begrava stödpaketet bara för sakens skull.
Är USA skyldigt att hjälpa Ukraina? I högsta grad. För det första är stödet en förutsättning för att avvärja ett hot mot USA:s europeiska allierade i Nato. De står på tur om Ryssland lyckas nu. För det andra har Washington ett ansvar gentemot Ukraina som lämnade ifrån sig kärnvapen 1994 i utbyte mot säkerhetsförsäkringar från bland annat USA.
Talman Mike Johnson må ha sagt och gjort rätt saker när det politiska trycket blev för starkt. Men han låste frågan under ett halvår till priset av tusentals ukrainska soldaters liv, sönderbombad ukrainsk infrastruktur, utvidgad rysk ockupation, skräck och bestående trauman. Det är följden av att artillerigranater, luftvärnsmissiler och mycket annan försvarsmateriel inte levererats. Medan det amerikanska stödet dröjt har Ryssland kunnat flytta fram sina positioner – öka sitt resursövertag vid fronten och mer effektivt tränga igenom det ukrainska luftförsvaret med sina missiler och attackdrönare.
Förutom att få allt detta blod och ödeläggelse på sina samveten har Mike Johnson och hans republikaner orsakat det amerikanska ledarskapet i världen bestående skada. Europa tvingas dra slutsatsen att USA inte är att lita på.
Den insikten bör vi ha med oss när vi blickar framåt. Oavsett utgången i höstens presidentval talar allt för att polariseringen, handlingsförlamningen och de nya isolationistiska tendenserna i amerikansk politik kommer att bestå. Europa behöver inte räkna bort USA helt, men vi måste bygga upp en förmåga att bära kriget på egen hand.
Framför allt får vi inte acceptera ett nytt normalläge där Ukraina hindrar Ryssland från att avancera samtidigt som man förlorar människor och ekonomiska värden i samma takt som nu. Vi måste ge de ukrainska försvararna det stöd som de begär i den omfattning som de begär och i den hastighet som de begär. Så att de kan stänga sitt luftrum för ryska missiler, få övertag vid fronten och åter börja befria sitt land för att få en varaktig fred.
