Sofia Nerbrand: Utanförskapet är större i Kristianstad än i Malmö
Vi ser ”spektakulärt dåliga siffror för hur många som faktiskt inte försörjer sig själva genom arbete”, säger Johan Eklund, professor och chefekonom på Sydsvenska industri- och handelskammaren. Självförsörjningsgraden är mycket sämre än vad den officiella sysselsättningsstatistiken visar menar han.
Hela 1 300 000 personer i arbetsför ålder tjänar inte tillräckligt mycket pengar för att försörja sig själva, enligt en ny rapport från Svenskt Näringsliv. Det är på tok för många. Lägg därtill att 700 000 inte har haft en tillräcklig arbetsinkomst under något av de senaste sex åren och att 470 000 jobbat ihop mindre än ett prisbasbelopp per år (47 300 kronor år 2020). De är således fast i utanförskap.
De lever på olika former av ersättningar och bidrag, exempelvis A-kassa, sjukersättning, sjukpenning, etableringsersättning, bostadsbidrag, barnbidrag, försörjningsstöd och föräldrapenning. Eftersom många av dem aldrig har jobbat ordentligt är det andra som får betala för kalaset.
”102 000 skåningar har inte försörjt sig själva under de senaste sex åren.”
Utanförskapet har såväl demografiska som geografiska mönster. Utrikes födda utgör två tredjedelar de långtidsarbetslösa, trots att de endast utgör en fjärdedel av arbetskraften. Det är framför allt människor med rötter i Asien och Afrika som inte försörjer sig själva. Betydligt färre invandrarkvinnor än män jobbar. Och de som saknar gymnasieutbildning står riktigt långt från arbetsmarknaden. Vi kan tyvärr inte förvänta oss att människor som är födda utanför Europa kommer att bli självförsörjande.
Men det ser inte likadant ut över landet och inte heller i vår landsända.
I Skåne var 183 641 personer i arbetsför ålder, varav 84 000 utrikes födda, inte självförsörjande 2021. Det motsvarar 26 procent av dem som är mellan 20 och 64 år i regionen, att jämföra med rikssnittet på 23 procent.
Och 102 000 skåningar har inte försörjt sig själva under något av de senaste sex åren. Hälften är invandrare, hälften infödda.
Det nordöstra hörnet är tillsammans med Malmö mycket mörkare än resten av Skåne. ”Det finns en enorm skillnad inom regionen”, konstaterade Svenskt Näringslivs chefsekonom Sven-Olov Daunfeldt med eftertryck när han presenterade rapporten häromdagen.
Perstorp, Kristianstad, Hässleholm, Östra Göinge och Malmö är sämst i klassen. Där saknar mer än 43 procent av de utrikes födda egen försörjning. Notera att resultaten är sämre i Kristianstads kommun än i ökända Malmö.
”Kristianstad, Hässleholm, Perstorp, Östra Göinge och Malmö är sämst i klassen.”
Osby sticker ut när det gäller invandrarkvinnor som inte har varit självförsörjande under de senaste sex åren: 74,1 procent! Även i Kristianstad, Perstorp och Örkelljunga är siffrorna värre än i Malmö. Och långt sämre än i kommuner väster- och söderut.
Svenskt Näringsliv har tidigare beräknat att de statsfinansiella kostnaderna av att så många inte kan försörja sig själva uppgår till cirka 270 miljarder kronor per år. Statsbudgeten omsluter drygt 1 000 miljarder, så vi talar alltså om riktigt stora belopp. Skulle var tionde långtidsarbetslös få ett jobb skulle vi ha råd att lägga 27 miljarder mer på till exempel fler canceroperationer, utbyggda kommunikationer och större upprustning av försvaret.
Det är ohållbart att hundratusentals inte försörjer sig själva.
Andra får gå upp tidigt och slita för att betala deras uppehälle. Av Sveriges drygt 10 miljoner invånare stod fyra miljoner för både sin egen och andras försörjning 2020. Alltså knappt 40 procent.
Många långtidsarbetslösa av drabbas också av sjukdomar och missbruk. Detta innebär förstås lidande, men också högre sjukvårdskostnader.
De kan inte heller förverkliga sina drömmar utan fastnar i ett miserabelt utanförskap. Att själv ge sina barn en god materiell standard går inte, och man fungerar inte heller som en bra förebild. Livsstilen går därför många gång i arv, vilket märks och cementeras i Sveriges utanförskapsområden.
Vad kan man då göra för att komma tillrätta med dessa obalanser och orättvisor?
Självförsörjningsgraden är inte ett direkt mått på utanförskapet i samhället, utan snarare ett mått på styrkan i arbetslinjen. Det måste löna sig att arbeta!
Det finns ingen snabb och enkel lösning, utan det krävs ett batteri av reformer för att bryta utanförskapet. Beslutsfattarna i huvudstaden måste sänka skatter, se till att de med kortast utbildning åtminstone får gymnasiekompetens, ta bort arbetsgivaravgifter för dem som jobbar få timmar, förbättra matchningen på arbetsmarknaden och införa aktivitetskrav. Det behöver också bli enklare att starta och driva företag.
Vi måste också få bort de absurda marginaleffekterna i bidragssystemen. I dag tjänar sammanboende föräldrar med försörjningsstöd knappt en krona om en av dem får ett jobb eftersom hushållets bidrag då trappas ner rejält.
Arbetsmarknadens parter måste också öppna för lägre ingångslöner. Det är helt enkelt för dyrt att betala dagens lägstalöner som ligger på 23 000 kronor i månaden, plus sociala avgifter, försäkringar med mera, för en anställd som inte producerar ett värde som motsvarar detta. Det kan låta tufft att argumentera för lägre löner och skatter, men alternativet är ett mycket kostsamt och orättvist parallellsamhälle. Sverige är ett rikt land, men långsiktigt håller det inte att en så stor andel vuxna inte försörjer sig själva. Den svenska välfärdsmodellen vilar på att alla bidrar efter bästa förmåga.
En strävsam och stressad medelklass i medelåldern varken kan eller bör finansiera jämnåriga som faktiskt skulle kunna lönearbeta.
