Våga vara folklig
I det brittiska parlamentsvalet var det sannolikt främst Boris Johnsons budskap att få Brexit gjort som lockade väljare till hans parti och dess kandidater. De interna striderna var redan tagna före valet, nu får Johnson inte bara majoritet utan också mer lojala egna ledamöter.
Valresultatet betyder förhoppningsvis att förutsättningarna ökar för ett stabiliserat förhållande till EU även efter Brexit. För Sverige och svenskarna är Storbritannien på många sätt en självklar del av kultur, näringsliv, turism, sport och humor att en sådan här skilsmässa är svår. På ett europeiskt plan är det ännu sorgligare att det inte gick att hålla ihop, särskilt i tider när Europa skulle behöva stå starkare.
Inrikespolitiskt kan man förvänta sig att Johnson kommer att försöka få till en politik riktad direkt till de gamla Labourväljare han fick över till sitt läger. Från Labourhåll vittnades om att den riktigt råbarkade socialisten Jeremy Corbyn blev ett problem. Den hårda vänstersvängen var ingen valvinnare och inte Corbyns personlighet och politiska historia heller.
Boris Johnson har dock anledning att vara bekymrad ändå. Skotska nationalistpartiet, SNP, vars huvudfrågor är ett självstyrande Skottland och fortsatt EU-medlemskap, stärkte sitt redan starka grepp om Skottland. Det innebär att frågan om självständighet och Skottlands fortsatta förhållande till EU åter blir hett. Att hålla ihop den egna unionen kan alltså bli en större huvudvärk för Johnson än att lämna den europeiska. Utgången av ännu en skotsk omröstning skulle vara än mer osäker än den som hölls 2014.
Att dra paralleller från andra länders val till det egna är alltid farligt, fällorna är otaliga. Ändå är det frestande, särskilt om man kan finna något som stöder en egen tes om att folket egentligen önskar sig mer av radikal vänsterpolitik eller tvärtom. Men den tydligaste slutsatsen är ändå den att enskilda politiker på gott och ont kan betyda mycket. Det som kan beskrivas som populism har flera sidor men en av dem är att den är antielitistisk. Antielitismen hör inte nödvändigtvis enbart ihop med radikalism, utan är något som politiker ur alla läger kan ta till sig. Att överlåta det till ytterkantspartiernas företrädare är ett misstag.
Uppfostrande attityd, höga varningsrop och anspråk på moralisk överhöghet från politiker och medier är frånstötande för många. Antielitism och folklighet är egentligen något sympatiskt, demokratiskt och tilltalande. Även mitten kan vinna val på det.
