Sofia Nerbrand: Våldet får inte tysta Sverige
Nu är det nog. Maskerade personer rusade på onsdagskvällen in på ett möte i Stockholmsförorten Gubbängen och slog talare i ansiktet.
Denna ledarsida har vid otaliga tillfällen kritiserat aktivister som (för)stört politiska sammankomster genom att avbryta, skräna och obstruera. Det eroderar det offentliga samtalet som ligger till grund för demokratin.
Våldsverkarnas attack på deltagarna i Vänsterpartiets och Miljöpartiets sammankomst passerar ytterligare en gräns och raserar det öppna samhället.
Dådet måste fördömas å det kraftigaste, och det är därför hoppingivande att röster från höger till vänster reagerar starkt. Det får inte finnas någon otydlighet eller åsiktsskillnad om spelreglerna: Våld accepteras aldrig. En våldsam minoritet får inte ta majoriteten som gisslan genom att kräva tystnad och åtlydnad.
Vi står inför en EU-valrörelse och samhällsengagerade människor måste kunna träffas utan att känna rädsla för sin egen säkerhet. Ordningsmakten måste göra sitt, samtidigt som vi andra inte får låta oss skrämmas så pass mycket att vi stannar hemma eller inte vågar yttra oss. Men det ska erkännas: Det är enklare sagt än gjort. Man får inte vara dumdristigt naiv.
Man bör även notera vilka krafter det är som understödjer våld som metod för att få sin vilja igenom. Hyllningarna till terror och uppmaningar att döda judar bland propalestinska aktivister på amerikanska elituniversitet torde oroa många långt utanför USA:s gränser. Likaså de 50 forskarna, med antisemiten Andreas Malm i spetsen, som på Sydsvenskans debattsida (22/4) idealiserar bråkmakarna.
Hur kommer vänstern att resonera och agera om en antisemitisk mobb begränsar mötesfriheten för Israelfans i Malmö under Eurovision?
”Gatans parlament får aldrig bli mäktigast i en demokrati.”
Och vilka tjänar på turbulensen? Auktoritära stater som Ryssland, Iran och Kina ämnar skapa osämja och polarisering i Väst för att försvaga oss. Finns det nyttiga idioter som dras med på campus och på nätet i ”kampen för rättvisa”?
Yttrandefriheten ska vara så långtgående som möjligt. Men det finns en kristallklar gräns: När man förtalar, uppviglar eller rentav tar till våld själv för att påtvinga andra sin världsbild och sitt politiska program – där måste det omgivande samhället och staten sätta stopp.
Gatans parlament får aldrig bli mäktigast i en demokrati.
