Vanligt folk får snart notan
Finansminister Magdalena Andersson (S) lovar sänkta skatter till ”vanligt folk”. Hennes recept för att åstadkomma det består i hög grad av att göra upp med Alliansens stora reform, den som gick under namnet ”arbetslinjen”.
Alliansens jobbskatteavdrag var i sig inriktat på att ge låg- och medelinkomsttagare sänkta skatter – under de borgerliga regeringsåren togs inte ens den så kallade värnskatten för de högre inkomstskikten bort. Men skatterna på andra ersättningar ur socialförsäkringssystemen sänktes inte. Tanken var att arbete alltid ska ge mer i plånboken.
”Problemet är att för få av dem Magdalena Andersson kallar ”vanligt folk” arbetar.”
Det regeringen nu föreslår– utöver en mindre skattereduktion för samtliga – är att sänka skatten särskilt för sjuk- och aktivitetsersättning. Ett exempel gavs på onsdagens presskonferens av biträdande finansmarknadsminister Åsa Lindhagen (MP): skatten för en sjukersättning på 152 000 kronor om året sänks med 12 800 kronor. Det betyder å andra sidan att den som kommer i arbete får ut mindre av det i förhållande till fortsatt sjuk- och aktivitetsersättning. Det är onekligen ett brott mot Alliansens arbetslinje. Finansminister Magdalena Andersson kallar det däremot för att sluta ytterligare en orättvis skatteklyfta.
Det är lätt att kritisera den rödgröna regeringen för att den åter gör det mer lönsamt att gå på bidrag och mindre lönsamt att arbeta. Arbete ska var utgångspunkten och Sverige har stora problem med grupper som inte jobbar för sin försörjning. Det gäller särskilt utomeuropeiskt födda, och i synnerhet kvinnor.
Samtidigt finns socialförsäkringssystemen till för att ge arbetande människor ekonomiskt skydd. Dessa system måste fungera för personer som är i behov av dem, och om ersättningen blir för låg och skatten för hög blir skyddet väldigt svagt. Det grundläggande problemet ligger inte i att skyddet finns. Här har delar av borgerligheten gått vilse, och jobbskatteavdraget har bidragit till verkliga försämringar i den ekonomiska tryggheten för arbetande människor som blir allvarligt sjuka.
Problemet är snarare att för få av dem Magdalena Andersson kallar ”vanligt folk” arbetar. Att människor jobbar och betalar skatt är en förutsättning för att allmänna, obligatoriska, skattebetalda trygghetssystem ska hålla. Detta raseras om stora grupper försörjs via olika former av bidrag och ersättningar. Om bidragsförsörjning blir utgångspunkten för kvinnor i utanförskapsområden, då undergrävs både systemen och den arbetande befolkningens förtroende för dem. Lönearbete behövs för utomeuropeiska kvinnors integration och möjlighet till ekonomisk självständighet på sikt.
Det blir därför ytterst problematiskt om skattesänkningar inriktas i hög grad på sådant som utbetalas från statliga system och att de skattehöjningar som Magdalena Andersson samtidigt vurmar för kommer från den privata sfären. Finansministern siktar in sig på att beskatta kapital som ska investeras i företag, människors besparingar och egnahemsägande. Det är möjligen ett vänsterpopulistiskt fungerande grepp – att de utpekat rika ska betala och de fattiga få mera – men det är också ett recept för stagnerande ekonomi och färre arbeten i privat sektor.
Skattehöjningar och ägandekonfiskeringar lanseras gärna som riktat mot de rikaste, men i själva verket kommer att träffa betydligt bredare, de som betalar hela kalaset för välfärdsstaten. ”Vanligt folk” kan vi kalla dem.
Petter Birgersson är ledarskribent
