Vänstern drömmer tyvärr om planekonomi igen
Varför skulle inte en planerad ekonomi kunna fungera om Walmart, världens största företag, lyckas så bra? Det är den grundläggande frågeställningen i “Folkrepubliken Walmart” av Leigh Phillips och Michal Rozworski, en mycket uppmärksammad amerikansk bok som Verbal förlag nyligen har gett ut på svenska.
Idén är lätt att förstå. Även om såväl USA:s som Sveriges ekonomier är marknadsbaserade så sker planering i stor skala när det kommer till beslut både i privata företag och i statliga organisationer.
Beslutsfattarna i dessa företag vet i princip inte mer än en planeringsbyråkrat i Sovjetunionen om hur mycket av en viss vara som faktiskt behövs. De gissar och planerar så gott de kan. Och om Walmart – som omsätter lika mycket som Belgien hela välstånd – kan lyckas fatta alla miljontals små beslut så bra att de kan göra sig en god vinst, varför skulle inte en statlig kontrollapparat kunna göra det?
Det är inte första gången vänsterekonomer med gott självförtroende tycker sig ha löst planeringsfrågan, men i vanlig ordning glider de hastigt förbi viktiga invändningar.
Från föresatsen om att Walmart har en större omsättning än många länders BNP extraherar de snabbt slutsatsen att kapitalismen och marknadens irriterande förmåga att sätta ett pris på allt kan avskaffas.
”Miljoner beslut skulle bli miljarder, och felaktiga beslut om över- eller underproduktion skulle snabbt fortplanta sig uppåt och skapa brist, köer eller absurda överskott.”
Men de ignorerar att Walmart trots sin storlek inte ens kontrollerar en bråkdel av sin produktions- eller distributionskedja. I stället förlitar sig företaget på underleverantörer och andra företag i nästan alla led, och drar därmed nytta av marknadens prissignaler, privatiserade risktagande och decentraliserade kunskap.
Om en hel samhällsekonomi organiserades enligt Phillips och Rozworskis planering skulle “Folkrepubliken Walmart” inte bara behöva uppskatta hur många miljoner brödrostar de tror att de kan sälja.
De skulle också – för att nämna bara ett par saker – behöva bedöma hur mycket nickel, krom, järn, mangan, och kisel som måste köpas in för att skapa legeringen nikrom, som används som värmeelement i brödrostarna. De skulle behöva gissa hur många arbetstimmar som behövs för plastproduktionen för brödrostens handtag och hur många lastbilar som krävs för att transportera kopparen som ska användas i stickkontaktens tråd. Och hur mycket plats behövs egentligen för att lagerhålla aluminiumhöljet?
Miljoner beslut skulle bli miljarder, och felaktiga beslut om över- eller underproduktion skulle snabbt fortplanta sig uppåt och skapa brist, köer eller absurda överskott. Allt det känns igen från verkliga försök till planekonomi. Men det är ändå inte det främsta argumentet mot centralplaneringen.
En viktig premiss för hela tanken är att det finns pengar att spara om man helt enkelt förbjuder de slösaktigheter som människors fria val ger upphov till. Nödvändigt arbete ska samtidigt fördelas ut på hela befolkningen.
Det är där någonstans som den till en början oskyldiga och förmodat ”effektiva” planekonomin tar en auktoritär vändning. Kapitalismen må ha sina brister, men den är det enda ekonomiska system som går att para med individuell frihet.
Joakim Broman är ledarskribent
