Annons

Alex Voronov: Väst skulle enkelt kunna täcka Ukrainas artilleribehov – men vi slantar inte upp

Tjeckerna har hittat säljare och tillverkare av artillerigranater för Ukraina. Men för att få fart på leveranserna behövs mer pengar – som inte kommer. Det är en skandal.
Alex VoronovSkicka e-post
Ledare • Publicerad 6 juni 2024
Alex Voronov
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Kristianstadsbladet politiska hållning är liberal.
Radarpar. Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj och statsminister Ulf Kristersson (M) promenerade  till slottet för att träffa kungen i förra veckan.
Radarpar. Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj och statsminister Ulf Kristersson (M) promenerade till slottet för att träffa kungen i förra veckan.Foto: Fredrik Sandberg/TT

Intervjun i den ukrainska tidningen European Pravda med Tomáš Kopečný, ansvarig för den tjeckiska regeringens granatinitiativ, är provocerande läsning. Granater finns på marknaden i tillräcklig mängd för att täcka den ukrainska arméns behov, menar han. Men det vill sig inte. De europeiska systemen är för tröga och den politiska viljan otillräcklig.

Tjeckiens plan blev känd under säkerhetskonferensen i München i februari i år. Landets regering gjorde då klart att den kan samordna ett relativt snabbt köp av 800 000 artillerigranater. Det hela presenterades som ett alternativ för ett EU som var på väg att svika sitt löfte till Ukraina på en miljon 155-millimetersgranater inom ett år räknat från sommaren 2023.

Annons

Det visade sig dock att det tjeckiska granatprojektet inte var nytt utan hade pågått sedan början av Rysslands fullskaliga invasion, men i hemlighet. De bidragande länderna var från början Tjeckien, Nederländerna och Danmark. Tyskland, Portugal och Kanada anslöt senare. Enligt Kopečný har man under denna tid levererat sammanlagt 1,3 miljoner granater till Ukraina.

Metoden är att gå ut på den internationella vapenmarknaden, men göra det diskret för att få bort all politisk känslighet i köpen. En del säljare levererar till både Ryssland och Ukraina. I de fallen gäller det att vara snabbast och kunna betala mer eller fortare för att säkra kontrakten. Vissa granater levereras ur lager medan andra tillverkas på beställning. Somliga köp betalas ur den tjeckiska budgeten och kompenseras av de andra länderna senare. I andra fall är Tjeckien en kontaktförmedlare där de bidragande länderna tecknar egna avtal.

Kopečný säger att man via den här kanalen skulle kunna täcka den ukrainska arméns hela grundbehov – 200 000 granater i månaden – vilket skulle kosta mellan sju och tio miljarder euro per år.

Men det är uppenbarligen för svårt för Europa. Fler länder har sagt att de är villiga att bidra, däribland Sverige, men bara de sex ovanstående har betalat in i systemet. Även här saknas de tre stora sydeuropeiska länderna Frankrike, Spanien och Italien. De ligger i botten av biståndsligan till Ukraina i allmänhet och visar här att det inte bara beror på deras grunda vapenlager. Granatinitiativet handlar bara om att öppna plånboken men inte heller det klarar de av.

Tjeckiens beslut att efter två år bryta hemlighetsmakeriet och nu prata än mer öppet om saken beror sannolikt på just trögheterna i finansieringen. Kanske kan publiciteten få fart på budgetbesluten.

Förutom bristen på pengar är samordningen mellan de västliga granatköparna ett problem enligt Kopečný. Det händer att länderna konkurrerar med varandra och driver upp priset.

Inget av det hade varit ett problem om EU hade köpt granaterna helt med EU-medel ur en gemensam, välfylld pott, enklast finansierad med lån. Man hade haft volymen och långsiktigheten, och samordningen hade varit en icke-fråga. EU är en ekonomisk gigant. Även en stor fond på uppåt 100 miljarder euro, som har föreslagits, hade motsvarat en bråkdel av återhämtningsfonden efter covid-19 som EU fick ihop utan större åthävor.

Det är i grunden inte svårt. Det är inte för sent. Det är bara att göra.

Annons
Annons
Annons
Annons