Christer Nylander: Vem kan man lita på?

”Vi står alla med på listan, de kommer döda oss”, skriker Vilma i den uppmärksammade serien La Storia – ett krigsöde (SVT). Du är galen får hon till svar. Du skrämmer barnen. Gå hem och ta en kopp te. Folk stänger dörren. Bommar igen fönstren. Ute i regnet står Vilma. Hon har varnat dem förut. Sagt att hon hört i de förbjudna radiokanalerna att alla judar ska mördas och nu säger hon att det kommer att ske mycket snart. De måste fly. Ingen tror henne, kanske för att de inte vill tro henne. Och visst är det osannolikt att nazisterna kan vara så grymma.

På en annan kanal (TV4/Britbox) går samtidigt en serie som skildrar en brittisk skandal. Några postombud anklagas för att ha förskingrat pengar. Datasystemet visar på skillnader mellan vad de får in från kunder och vad de redovisar. Postombuden som har varit lojala medarbetare under lång tid säger att det är datasystemet det är fel på, men blir inte trodda. De tvingas betala tiotusentals kronor. De som vägrar stäms och får sparken. Den närmaste kretsen och kunderna ställs inför ett dilemma. Ska de lita på sitt gamla postombud eller är det sant att hen försnillar pengar?

Det är två helt olika situationer, men de har något gemensamt. De ställer frågan vem man kan lita på. Ska judarna omedelbart lämna Rom och söka skydd? Ska postkunderna tro på sitt postombud eller ska de lita på att brittiska postväsendet, inklusive dess datasystem, fungerar som det ska?

Detta är en av de allra svåraste frågorna vi människor står inför: vem kan vi lita på?

Det går inte att ha absolut koll på allting själv. Ingen hinner sätta sig in i allt som händer runt oss för att bilda en egen självständig uppfattning. Därför måste det finnas andra som vi litar på.

Förr var det på sätt och vis enklare. De med makt – kungen och kyrkan – avgjorde vilka fakta och vilka tolkningar som var de rätta. Men successivt har vi de senaste århundraden flyttat allt mer av denna makt till oss själva. Martin Luther sa att vi inte behövde bry oss så mycket om kyrkan. Sen började man tvivla på om gud hade så mycket med vår vardag att göra. Franska revolutionen innebar att vanligt folk tog sig friheten att störta makthavare de inte gillade.

Det har inneburit ökad frihet för individen, men det har också inneburit att vi får ta större ansvar själva. Det är inte så enkelt, eftersom det är så många beslut vi måste fatta hela tiden och så många olika påståenden som vi måste avgöra om vi ska tro på eller ej.

Politiska ledare utnyttjar detta tvivel. Putin försöker försvaga västvärlden genom att sprida rykten som splittrar. Trump ångar på med osanningar och halvsanningar. Även i svensk politik handlar det alldeles för ofta mer om att vinna debatten än att få till en rättvisande diskussion.

Vad ska man då göra? Inte vet jag. Men jag tror att tre saker kan hjälpa oss att sortera; bildning, journalistik och ett vettigt samtalsklimat.

Christer Nylander är fristående krönikör på ledarsidan. Han är ordförande för tankesmedjan Bertil Ohlininstitutet och var tidigare riksdagsledamot för Liberalerna.