Sofia Nerbrand: Vi lever i upp och nervända världen
Aron Verständig är en ung svensk man. Han är också jude och ordförande för Judiska centralrådet. Därför ska han döden dö, menar mullorna i Iran som skickat lönnmördare till Sverige. Detta scoop rapporterade Ekot på tisdagen.
Vi talar alltså om statsterrorism. Revolutionsgardet i Teheran ämnar ge sig på svenska medborgare – för att de är judar.
Detta är ohyggligt. Men tyvärr är judehatet inget nytt. Fördomar och pogromer har förgiftat Europa och arabvärlden länge, långt före Palestinakonflikten. Efter det industriella och ideologiskt drivna folkmordet under Förintelsen blev mottot ”Aldrig igen!”.
Men så våldtog, skändade, misshandlade, mördade och tillfångatog Hamas-terrorister nära 1 500 människor i Israel den 7 oktober. Jag har sett film och fotografier på de omänskliga övergreppen. Brutaliteten är chockerande. Hatet mot offren är blint. Stoltheten över tortyren är otvivelaktig. Och glädjen på Gazas gator när gisslan tas dit som troféer är överväldigande.
Ohyggligheterna borde ha väckt avsky och fördömande i varenda humanist. De första dagarna reagerade de flesta kraftigt mot Hamas terrorism, men redan då kom invändningar mot ledare såsom Nooshi Dadgostar (V) och Magdalena Andersson (S) – från deras egna led.
Samma helg firande Palestina-anhängare i väst. Sedan dess demonstrerar de högljutt i många städer, så också i Sverige. Terrordådet och Israels rätt att försvara sig och sina invånare faller mer och mer i glömska. Istället framställs demokratin Israel som en värre skurkstat än Iran – som dödar kvinnor som vägrar bära slöja.
Var är protestmarscherna mot Irans övergrepp? Eller mot Kinas försök att utplåna uigurerna? Eller mot hur barn i rysk statstelevision sjunger kampsånger om hur de ska döda sina fiender med kemiska vapen som vuxna? Eller mot det riktiga utomhusfängelset Nordkorea, där envåldshärskaren Kim Jong-un isolerar och svälter 26 miljoner invånare? Eller mot Jemen som häromdagen dömde 13 homosexuella män till offentlig hängning.
Istället uppmärksammas Sydafrikas anmälan mot Israel för folkmord – trots att kriget i Gaza inte rimligtvis kan betecknas som folkmord eftersom israelernas intention inte är att döda alla palestinier. Israelernas fiende är Hamas som gav sig på dem, inte den palestinska civilbefolkningen som tyvärr dör och lider i kriget.
Israels reaktion måste förstås utifrån att de känner ett existentiellt hot. Judar runt om på jorden – inklusive Sverige, USA och Israel – undrar med fog var de kan känna sig säkra.
Vi lever i upp och nervända världen. Hur kan detta vara möjligt?
En delförklaring går att finna i en utbredd självbild och skruvad moraluppfattning i väst; många anser inte att vårt öppna samhälle är bättre än något annat. Trots att det ger långt mer möjligheter och större välstånd än någon annanstans, någon gång i historien.
Vi tar felaktigt på oss skulden för andras fattigdom och olycka genom tidigare kolonialism och imperialism. Trots att det borde stå klart att marknadsekonomi och handel är överlägsen isolationism och att de flesta människor som lever i armod gör det för att de inte lever i demokratier.
Utgångspunkten är också att rasismen är utbredd i vårt samhälle och att det är därför alla inte lyckas. Det går därmed att gömma sig i en offerkofta om man hamnar i utanförskap – allt är ”samhällets fel” (inte ens egna insatser).
”Att vara framgångsrik är en förbannelse i vår offerdyrkande kultur.”
Och inte minst, vi föraktar den framgångsrike i vår offerkultur. Den som har intellektuell talang är en tönt, den som visar ambition är en plugghäst, den som tjänar pengar i ett eget företag är girig och så vidare. På så sätt blir de godkända villebråd.
Judar har gjort sig ”skyldiga” till att ha bildningsideal och höga ambitioner. Det är ingen slump att de är överrepresenterade bland Nobelpristagare. Den judiska minoriteten i Sverige har på många områden bidragit med mer än någon annan grupp – trots att de fram tills 1870 diskriminerades och inte sågs som fullvärdiga medborgare.
Den tidigare moderata riksdagsledamoten Hanif Bali skrev häromdagen följande i en tänkvärd krönika i Expressen (4/2):
”Den grupp som det mest synd om, enligt magkänslan, har företräde i att vara offer. På så sätt är det mer accepterat att kvinnor hatar män än att män hatar kvinnor. Tjocka får hata smala, smala får inte hata tjocka. Att kalla någon blattejävel anses vara en större synd än svennejävel.
I denna konstanta offerskapsolympiad vinner utanförskapsmuslimen mot innerstadsjuden, trots att det är judens barns förskolor som måste skyddas av piketpoliser. Därför får vi höra klarspråk när NMR hatar judar, men mummel när judehatet yttras i invandrartäta miljöer.”
Judars flit och framgång vänds mot dem.
Israel har också fått öknen att blomma. Tio miljoner invånare, varav två miljoner är araber, har på några årtionden byggt ett välstånd och en frihet som människor i deras grannländer bara kan drömma om. Ledarna i Syrien, Libanon, Egypten, Jordanien, Jemen, Libyen, Iran, Afghanistan och Pakistan har inte gjort sin läxa.
Ändå gör många tankevurpan att det är arabländerna det är synd om och att judar och Israel är godkända villebråd.
Det är helt bisarrt att judar – mobboffer och mordoffer – åläggs skulden samtidigt som tystnaden gentemot skurkstater som dödar både sin egen befolkning och ger sig på andra är öronbedövande. Därmed inte sagt att judar får ta sig friheter i sin offerroll. Kriget mot Hamas i Gaza måste utföras på ett sätt som skadar så få civila som möjligt.
