Splittring i valet av ny ordförande

En av programpunkterna är vem som ska föreslås som ny ordförande för kommissionen.

Det är första gången sedan Lissabonfördraget trädde i kraft i december 2009 som en ny kommissionsordförande ska utses. Precis som tidigare är det alltså Europeiska rådet som ska föreslå en person för denna post. En skillnad mot tidigare är däremot att detta enligt Lissabonfördraget ska ske ”med hänsyn till valet till Europaparlamentet”.

Vad, mer exakt, detta ska innebära är däremot inte tydligt. Europaparlamentet (EP) har tolkat det som att det inte ”bara” ska godkänna den person som Europeiska rådet lägger fram som förslag, vilket är den tågordning som gällde också före Lissabonfördraget.

Nej, den nye kommissionsordföranden bör vara genuint förankrad i EP, tycker denna institution. Därför tog de fem största partigrupperna fram vars en (två från den gröna gruppen) kandidat till kommissionsordförandeposten. Kandidaten från den partigrupp som blev störst i valet skulle per automatik också lanseras som ny kommissionsordförande. Tyckte EP.

De stora partigrupperna i EP står också mycket riktigt enade bakom den konservativa gruppens kandidat, då denna partigrupp blev den största: Luxemburgs före detta premiärminister Jean Claude Juncker.

Men Europeiska rådet är inte helt nöjt med arrangemanget. Vissa statschefer har uttryckt sin skepsis mot såväl EP:s inflytande i processen, som den föreslagna kandidaten. En av kritikpunkterna vad gäller Juncker är att han står för en federal syn på EU-samarbetet, något som inte är i takt med den syn en stor del av EU:s väljare gav uttryck för i EP-valet.

En annan är att Juncker varit med länge, för länge, för att kunna komma med nya fräscha visioner för EU. Även om de två kritikpunkterna till viss del strider mot varandra – om Juncker saknar visioner behöver man ju inte rädas för att de ska ta EU i en federal riktning – så finns det berättigad oro för båda.

I en tid då EU-samarbetet ifrågasätts på många håll är det av stor vikt att den person som blir EU:s nye kommissionsordförande inte ses som alltför långt från EU:s medborgare i synen på vad EU är och bör vara – samtidigt som det bör vara en person med stor integritet som inte låter populistiska vindar diktera visioner och dagordning för EU.

Trots den tveksamhet som en del av stats- och regeringscheferna uttryckt om Juncker – inte minst Storbritanniens David Cameron men också Fredrik Reinfeldt, som båda tillhör samma partifamilj som Juncker – så talar mycket för att det trots allt landar i detta förslag.

Om inte, så väntar en hård strid med EP, som måste godkänna förslaget. Och en ledarskapsstrid mellan de två institutionerna är inget EU är betjänt av.

Malena Rosén Sundström är statsvetare vid Lunds universitet.