00-talet borde tillhöra Lars Ahlin
Nittiotalet var inte Lars Ahlins. I Din livsfrukt (1987) skriver han om "kroppens katastrofala nederlag" inför helvetesmaskinen som med varierande intensitet under livets lopp arbetar i varje kropp och till slut alltid leder till döden. Våren 1997 verkade den med full effekt i hans egen kropp. Inte nog med det, i Ulf Janssons litteraturhistoria för gymnasiet, Den levande litteraturen (1999), är Lars Ahlin inte ens omnämnd.
Jansson har annars gjort det enda rätta, nämligen valt och vrakat och tämligen utförligt presenterat de valda. Men frågan är om den svenska 1900-talsromanen är begriplig om Ahlin är i de vrakades skara. Hans radikala uttryckssätt i flera romaner under fyrtio- och femtiotalen kom att prägla många senare författarskap, inte minst Sara Lidman, Birgitta Trotzig, Sven Delblanc och Göran Tunström, vilka tillhör de av Jansson valda.
Nittiotalet borde ha varit Lars Ahlins för hans jämlikhetstanke och radikala gestaltning av människors tillkortakommanden i det sociala samspelet. De kunde ha stämt till eftertanke hos beslutsfattarna bakom åtgärderna som ledde till vidgade klassklyftor. För det är bland de hunsade och förlorarna Ahlin nästan alltid hämtar sina motiv. Nittiotalet borde också ha varit Lars Ahlins i en tid av tilltagande manipulering av det mänskliga livets början och slutskede. I det sammanhanget borde hans hävdande av människovärdets okränkbarhet haft ett självklart utrymme. Ett framhävande av begreppet "genetisk solidaritet" (också i Din livsfrukt) hade kanske ställt människor mer tveksamma exempelvis till fosterdiagnostikens inbjudande möjligheter att välja om en människa som ska födas eller ej. Men trendsättarna hade annat för ögonen, de bestämde agendan Ahlin förutan?
Förlaget Modernista har all heder av försöket att råda bot på Ahlinglömskan. I sin klassikerserie gav det i höstas ut Om (1946), Ahlins och vår litteraturs kanske mest radikala roman, i alla fall till formen. Här vänder han sig med frenesi mot den från naturalismen dominerande berättar-hållningen, där författaren ska förhålla sig dold bakom karaktärerna. Läsaren påminns ständigt om huvudpersonens mångtydiga identitet: "Bengt som är du som är jag som är vem som helst". Och på flera ställen öppnar berättaren också diskussioner med Bengt, på andra med läsaren: "Men har jag nu förargat dig så har jag ju därmed lyckats åstadkomma en relation mellan ordsituationen här på sidorna och din associationssituation" – ett av målen för Ahlins estetik.
Bemötandet av romanen var inte nådigt. I förordet till nyutgåvan redogör Gunnar D Hansson för kritikerkårens nästan samstämmiga fördömanden. (Hansson har för övrigt skrivit det mest djuplodande verket om Ahlin: avhandlingen Nådens oordning (1988), där romanen Fromma mord (1952) står i centrum för analysen men utflykter företas till de flesta av Ahlins verk.) Arbetarlitteraturens genombrott under trettiotalet hade sett ett antal självbiografier över i stort sett lyckade författarkarriärer i nog så traditionella romaner. Ahlin kom från i stort sett samma förhållande men började däremot att gestalta den misslyckades, den ratades hantering av livet, därtill i en medvetet provocerande text som ställde läsaren inför en annorlunda läsart. Med tiden vann dock Ahlins rumstering i det litterära rummet gehör.
I Om ska Bengt, mitt i tonåren, finna sin identitet. Hittills har han följt sin far i hälarna, sett dennes försök att hitta en "fet pension" hos någon försigkommen kvinna. Nyligen ratad lägger fadern ut trevare mot nya lockande byten. Men Bengt börjar se det patetiska i faderns projekt och får stundvis bli sin faders fader. Under romanens dygn möter han olika förhållningssätt till fäder och mödrar. Vissa finner han bland mer eller mindre vinddrivna existenser, andra relateras från litteraturen, speciellt från Ibsen och Dostojevskij. Inget tilltalar honom helt och hållet, men läsaren lämnas i ovetskap om hans väg. Oms slut är inte det förväntade hos en roman. Ahlin avslutar med en räcka om-satser, villkorssatser, där Bengts alternativa framtider diskuteras. En lätt ironisk läsning av Om idag kan ju förmedla en varning till vår vuxenblivandegeneration. Fyrtiotalisterna är idag i samma läge som en gång Bengts far och söker febrilt se till att de får en "fet pension". Dagens "Bengtar" gör nog klokt i att inte heller följa sina fäders, fyrtiotalisternas livsideal.
00-talet borde kunna bli Lars Ahlins. Han borde återfå sin plats i litteraturhistorier för gymnasiet. Även om Om till formen är en trasslig skapelse, möter läsaren ungdomar på väg in i vuxenåldern i flera mindre provocerande romaner. Som huvudpersonen i Kanelbiten (1953) vars försök att kontrollera motsägelserna i livet för henne till stadsbergets rand. Den trettonårige katalysatorn Zacharias i Stora glömskan (1954) och i Natt i marknadstältet (1957) lockar likaså fram många livsviktiga frågeställningar under sina eskapader i den norrländska hamnstaden, som alltid är den litterära orten hos Ahlin.
Men inte heller myndiga personer bör ha alltför svårt att hitta ledtrådar till ett ifrågasättande av sig själva och attityden till andra. Har det för övrigt skrivits en rikare idéroman på svenska än Natt i marknadstältet? Där jagas fromhetens absoluta sanning på flykten av en frigörande humoristisk livshållning, en humor som drar ner alla pretentiösa mål i dyn, en humorns beredskap inför världens motsatser, "då tar ingen herraväldet över oss".
Jan Erik Bornlid
Fakta/
Lars Ahlin (1915-1997)
Född i Sundsvall, bodde sedan 1956 i Äppelviken, Bromma. Gift från 1946 med Gunnel Ahlin.
Debuterade 1943 med "Tåbb med manifestet", som följdes året efter av novellsamlingen "Inga ögon väntar mig" och "Om" (1946). Det stora genombrottet kom 1945 med "Min död är min".
Efter flera titlar var han efter "Bark och löv" 1961 tyst under många år. Återkom först i början av 80-talet med "Hannibal segraren" (tillsammans med hustru Gunnel) och 1985 med "Sjätte munnen". Bildningsromanen "Livsfrukt" på 600 sidor kom 1987. Samlingsvolymer i skilda genrer är "4 pjäser" (1990), "Estetiska essayer" (1994), "Sjung för de dömda!" (1995) och "Breviarium" (1996).
Romanen "Om" gavs ut i en ny upplaga av Modernista i serien Svenska Moderna Klassiker.
I en ålder av 81 år avled Lars Ahlin 1997.
