Allting svävar kring ett allvar
Man kan märka när en text är välskriven. Inte nödvändigtvis grammatisk korrekt, men skriven med en medvetenhet om textens känslighet och dess oerhörda förmåga att bli ett med det den vill förmedla.
I vissa texter kan man till och med ana hastigheten med vilken texten ursprungligen skrevs. En långsam text, som inte kan ta ett steg tillbaka, som rört sig som en jorderosion och förändrat allting i sin väg. En hastig text, som signalerar: läs mig, följ mig, jag kan snart vara försvunnen igen.
Marie Lundquist är en poet som jag alltid känt som en riktig hantverkare. Jag får för mig att hon skriver långsamt, medvetet, med samma trygghet som en mästare i schack gör draget han planerat långt i förväg. Dikterna tar sig fram till den plats de vill vara på och står stilla, vibrerande i tiden. De lever ett organiskt liv, beroende av varandra, uppbundna i sviter och med en geografi och gloslista som ständigt upprepar sig.
I Lundquists texter är växter, deras levnadsvillkor, människor, kroppens behov och otydliga gränser tätt sammanvuxna, slingrande upp längs samma träds stam, närande kronan som ska slå ut och explodera i poesi. Det är också jordens dikter, de dova färgerna, förmultningens och sexualitetens dikter. Människans svek mot språket när hon förvandlade det till ett redskap och ett tillhygge.
En enkel berättelse är också ett sökande efter ett evigt djup, en grundförutsättning och en nollpunkt. Den är att bli buren ned i de mörkaste schakten för att upptäcka att man klarade av att leva även där nere.
Jag kan inte läsa dikterna utan att se dödens olika inkarnationer i dem. De talar om att närma sig det slutgiltiga målet, inte med en ung människas osäkerhet och fruktan, utan med ett konstaterande och en kärvhet som hör de ålderdomen till.
I brist på berättelse bygger jag mina dikter av känslornas kitt. Jag skriver sakta och blint för att vänja ögat vid det mörka arvet. Små blyertsdroppar täcker papperet. Ett sorgdok nedfällt över orden. Mest liknar jag en kvinna som sitter i köket och viker honungspannkakor. En mor som aldrig bett om att få bli änka efter så många språk.
Söker dikten en berättelse? Det finns i den alltid en vilja att vara så direkt att den talar både från nära håll och på avstånd. Ja, kanske till och med en längtan att aldrig mer behöva tala. Att nå sitt mål, en gräns som är en språngbräda till evigheten, till samtidigheten och historien.
Jag läser dikterna en gång till. Allting svävar kring ett allvar. Genomgående ett sökande efter ordens genuinitet och ursprung. Som om det fanns att hitta inuti det sätt de används. Allvaret, det förtroende dikten har till språket. Kampen om berättelsen som aldrig kan avslutas i sin helhet. Noggrannheten, det sätt som språket är avvägt mot vår mun och våra hjärnor. Allt måste dämpas, måste föras genom ett samtal som heter dikt.
Räcker människan ut en hand mot dikten? Det är kanske dikten som närmar sig oss. I en rörelse som har med ögat och huvudet att göra. Genom texter som de här kan man orientera sig.
Berättelsen, dikten - ett samtal vidare än det som kan sträcka sig över boksidor. Evighetens ställföreträdare i det jordiska. Aldrig har jag hört kärleken beskrivas för vad den är, står det i en dikt i boken. Tecknen på det vita pappret som lyckas med att få mening. Aldrig kan heller de beskrivas och beskrivas i sin ursprungliga styrka.
Karl Larsson
kultur@kristianstadsbladet.se