Änglarna ger ingen ro
Ny bok
Margareta Carlander: "Handfull änglar" (Barrs)
Efter diktsamlingen "Öfödd" (1994) och den prosalyriskt fragmentariska romanen "Mantelkappan" (1996) ger Margareta Carlander ut sin tredje bok, "Handfull änglar".
Även denna etiketteras roman - och med större rätt än den förra. Läsaren får följa Lisas miserabla liv från barn till vuxen, från Sverige till London. I den stora staden befinner hon sig utan pengar och bostad på flykt undan såväl polisen som de inre demonerna. Jagad av hundar, män och skuggor tycks hennes existens utspelas både på samhällets sociala botten och i
mardrömmarnas rike.
Annorlunda uttryckt pendlar Carlander till synes obehindrat mellan å ena sidan en psykologisk och sociologisk realism och å andra en framställningskonst där tillvaron osäkrats och gränsen mellan litterär surrealism och avbildad verklighet, mörka fantasier och lika mörka realiteter upplösts i ett töcken av marterade minnesbilder och sinnesrubbningar.
I London sker berättandet i jag-form. Dessförinnan har rösterna blandats och Lisa från åtta till tonåren framställts ur olika perspektiv: lärarens, barnflickans, doktorns, sjuksköterskans, mormoderns. Men också Lisas far, godsägaren, och hennes högfärdiga mor ger sina versioner.
Det är sammantaget en fruktansvärd historia om en oönskad och övergiven flicka, utsatt för olika svek och övergrepp. Änglarna ger ingen ro och romanen rymmer strängt taget allt: ett negativt genetiskt arv, ensamhet, förtärande eldsvådor, incest, mordförsök och självmord. Det kan bli lite mycket av det onda och när den av allt att döma drogberoende Lisa till råga på allt råkar ut för en mördarsekt i London och hamnar i klorna på dess ledande flickmördare är det som om det allra sorgsnaste skillingtryck ingått förening med någon djävulsk och övernaturlig fantasi à la Stephen King.
Det här är den sorts roman som jag gång efter annan är på vippen att definitivt lägga ifrån mig och förpassa till hyllan bland andra alltför spekulativa verk med våld och svårartade utanförskap som bärande teman. Tagga ner, skriver jag i marginalen, var inte så drastisk och överlastat svartsynt hela tiden. Samtidigt finns det, trots en svag korrekturläsning, något tvingande hos romanen. Något som successivt uppenbarar sig i det fördolda.
För vad Margareta Carlander faktiskt nästan lyckas med är dels att förvandla en fallbeskrivning till en ond saga om mellanmänskligt beteende, dels - och framför allt - att utifrån skildringen av Lisa skapa en suggestiv, prövande lidandehistoria med uppenbara martyrinslag.
Lisa som Jesus? Hokus pokus? New age? Psykoanalytiskt krafsande? Inte nödvändigtvis. Däremot skulle författaren, vars talang för en gränsöverskridande prosa och hallucinatorisk reception står utom varje tvivel, behöva en sträng redaktör med sinne för proportioner och komposition. Och som lärde Carlander att en viss distansering snarare stegrar än krymper textens laddning.
Jan Karlsson
