Att springa på livets vägar

Har ni märkt hur alla hastar i livet? Särskilt nu när vintertidernas hets har varit, märker man det. Hur man snabbt rör sig från affär till affär eller från buss till buss, vidare på sin stressade resa genom dagen, månaden, året.

Hela livet är planerat och organiserat med saker och platser att hasta och stressa med.

Man ska hinna med vänner, jobb, skola, resa, träna, och ta en stund på ett kafé så man blir lite kulturell.

Om du nån gång har tid till att sätta dig ner, märker du snabbt till din stora förvåning att du stressat igenom din ungdom, att du nu sitter där gammal och vrång med en bingolott i näven.

Så jag råder dig, stanna upp, tänk efter och lugna dig. Vuxen som så många strävar efter, det blir du illa snabbt ändå, din ungdom den har du bara nu.

Det är underligt hur vi tar efter i ett gigantiskt grupptryck, där alla stressar för att alla andra gör det. Men jag kan ärligt säga att jag har aldrig sett ett barn stressa och hasta.

Varför? Därför de har ännu inte upplevt den press man får i den ålder jag och många fler med mig är i nu. Pressen att börja bli vuxen och ta ett större ansvar, det är inget fel i det, men det är fel att unga tonåringar känner av den pressen.

När man är så gammal behöver man inte oroa sig, för i så fall är man utbränd vid tjugo.

Att stress har blivit ett tecken på att man är vuxen är ett faktum, hur bisarrt är inte det?

Darwinismen har lärt oss att evolutionen möjliggjort människodjuret att utvecklas från en närmast krypande livsstil till en gående, kanske har vårt levnadssätt genomgått ännu en evolution?

För som det ser ut nu så går vi inte längre livets vägar, vi springer på dem.

Henrik Lovén