Bah, vilken hovsam behandling
Om avsikten med Victoria, Victoria! (Ekerlids Förlag) är att läsaren skall känna sympati för Sveriges Kronprinsessa så har författarna, Alice Bah och Elisabeth Tarras-Wahlberg, med all sannolikhet lyckats. Att Tarras-Wahlberg, anställd hovdam med lång tjänstgöring och sedan år 2000 Victorias mentor, både har haft och uppfyllt den målsättningen är förstås helt i sin ordning. Hon skriver ju i egen sak. För Bah är resultatet möjligen något mera besvärande - hon är trots allt något slags journalist. Man får, en passant, hoppas att Bah tagit bra betalt. Men varför klandra henne? Motståndet mot monarkin tycks bland journalister och intellektuella, även om de är uttalade liberaler eller står en bra bit till vänster, numera vara obefintligt. Inte i teorin, kanske, men i praktiken, verkligheten. Inget är tråkigare än en intellektuell som har alla argumenten på sin sida, tycks alla dessa frivilligt tysta mena. Självcensur existerar inte bara i diktaturer. Och frågan - monarki eller republik - ligger inte bara långt ner på dagordningen, den är lite pinsam också. Pinsam därför att frågan lätt leder till att en öppen dörr slås in - för egentligen vet ”alla” att monarki är ett odemokratiskt (och otidsenligt) styrelseskick. Egentligen, naturligtvis, självfallet. Men de som har makten att placera frågan högre upp på dagordningen - utöver journalister och intellektuella handlar det om politiker - väljer att hålla käft och tiga still. Det finns bevars så mycket annat att diskutera: exempelvis kungabarnens krogliv och umgänge. Och det vet väl alla att principer är ett ämne för tråkmånsar. I vår nya sköna medievärld är detta det västa man råka ut för: att uppfattas som tråkig. Och tråkig är den som resonerar intellektuellt och principiellt. Fast med undantag för kristdemokraterna, kanske centerpartisterna, ett mindre antal moderater och eventuellt någon miljöpartist (om idégodset hos det partiet är förvisso inte gott att veta) borde samtliga övriga riksdagsledamöter, förutsatt att de tror på det egna partiets ideologi, klart och tydligt vara emot monarkin. Det är kort sagt inte förenligt med liberalism och socialism att acceptera ett feodalt system där makten ärvs och inte förvärvas på meriter. Kanske klämmer skon just där: vid det här laget håller sig i synnerhet socialdemokratin med ett internt utnämningssystem som snarare har monarkistiska än meritokratiska förtecken. Att komma in i rikspolitiken är - och den förmånen gäller inte bara sossar - i det närmaste synonymt med att hamna i en gräddfil som kanske inte alltid leder till ambassadörsposter, byrådirektörstjänster eller landshövdingsstolar, men garanterat till god försörjning livet ut. Man skjuter inte på den ko som liknar ens egen. Men journalisterna och de intellektuella, som saknar dessa dolda förmåner? Borde de inte resa sig ur slummern? Det finns sådana som gör det. Mycket kan säkert sägas om Annette Kullenberg, men hon har ändå haft kurage nog att skriva ett glödgat förord till den senaste utgåvan av Vilhelm Mobergs snart femtio år gamla pamflett, Därför är jag republikan, och i sin (numera insomnade) kvällstidningskrönika gått till storms både mot sessornas leverne och själva monarkin. För den senare aktiviteten belönades hon med att raderas ur tidningens digitala arkiv. Hennes kritik har aldrig funnits; den är lika puts väck som somliga personer på foton från Stalintiden. Vilken tidning hon skrev i? Aftonbladet (s). Censur existerar inte bara i diktaturer. Festförstörare är icke önskvärda om monarkin - och vänsterpressen - får bestämma. Den är utbredd, likgiltigheten. Enighet råder: monarkin skall av outgrundliga - eller strikt ekonomiska? - skäl försvaras, bevaras, behandlas hovsamt. Kronprinsessan behöver varken frukta Alice Bah eller någon annan mäktig representant för den trevliga, tredje statsmakten. Det är för ynkligt, men förmodligen helt i linje med en medieutveckling där allt offras på underhållningens och antiintellektualismens altare - eller konto. kultur@kristianstadsbladet.se
