Baudelaire regerar
KRÖNIKA. Ingen undkommer Charles Baudelaires banbrytande diktsamling Det ondas blommor från 1857. Alla måste någon gång ta ställning till den bitterljuva blomdoften som blir allt starkare för varje sida som vänds. En blomdoft från de kolsvarta bokstävernas ursprung – den moderna världens kalla själlöshet.
Alla måste ta ställning skriver jag. Det menar jag verkligen också. Ja, i alla fall alla som är lyrikintresserade. Eller rättare sagt alla som är intresserade av modernistisk poesi. Eller kanske borde jag skriva alla dem som fascineras av den moderna poesins födelse efter 1800-talets mitt. När jag nu tänker efter, så är det egentligen inte så många detta berör över huvud taget. Men dem det berör drabbas hårt.
Det ondas blommor spelar en mycket avgörande roll när det gäller den efterkommande diktningen. Diktsamlingen lade grunden för en rad ismer, vilka växte fram under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Ett arv som främst grundar sig på samlingens innehåll - både i fråga om tankegods och nyskapande bildspråk - vilket är mycket mångtydigt och därmed också svårfångat. Trots att dikterna är skrivna i bunden form, sonetter och alexandriner är vanligt förekommande, är det något helt nytt som ser dagens ljus med Det ondas blommor. I den bundna formen döljs en komplexitet som kom att förändra allt.
Även synen på poeten förändrades. Enligt Charles Baudelaire är det poetens uppgift att söka det moderna. Han - eller hon - måste söka det moderna på gott och på ont. Det gäller för poeten att ta ett jättesprång ur sitt eget sammanhang – det vill säga den egna tiden och de egna traditionerna – för att landa i det möjligas värld. Även om den världen är omöjlig att leva i. När diktaren väl krossat de illusioner som skapats av traditioner finns det ingen återvändo. Han är för evigt dömd att se världen som den verkligen ser ut.
Hela samlingen är en växelverkan mellan den anade gudomligheten som styr allt och den djävulska livsleda som dominerar det moderna livet. Högt ställda ideal om exempelvis kärlek krossas när kärleken reduceras till att enbart handla om sex.
Dikten Kadavret är ett exempel då högt och lågt frontalkolliderar. I den använder författaren sig av den traditionella skönhetens retorik i form av en parvis rimmad kärleksdikt, när han beskriver det avskyvärda: ett ruttnande kadaver som författarjaget och hans älskade en gång råkat se på en väg.
Långsamt såg himlen ett stolt skelett
slå ut, likt en blomma mot skyn.
Så tung var dess stank att ni vacklade lätt
och det svartnade för er syn.
[—-]
Och dock skall ni likna en gång detta as
och denna besmittelses pust,
ni, solen i min värld mina ögons extas,
min ängel och högsta lust!
Det ondas blommor är diktsamlingen som vänder upp och ner på allt. Högt blir lågt. Satan blir Gud. Det fula blir det vackra. Det är också det som gör det så svårt att tycka om samlingen – samtidigt som man älskar den. Dikterna slår sönder livet samtidigt som de inger hopp om att det finns sammanhang och mening i det.
Charles Baudelaire gjorde det först och han gjorde det enligt mitt tycke också bäst. Det är därför han är en oundviklig gigant i det mikrokosmos som utgörs av modernistintresserade poesiälskare.
Jimmy Vulovic
