Calderón och Mexiko erövrar England
”Jag hoppades att nån knarklangare skulle vilja ha de här målningarna i sin kvart, men ingen jag frågade var intresserad. När de sen dök upp hemma hos Eli gick min önskan alltså äntligen i uppfyllelse…”
Minns ni den urbane cowboyen Elis vildavästernvåning i Wes Andersons Royal Tenenbaums? Tronande på väggarna i denna drogförmedlingscentral återfanns tre storskaliga tavlor föreställande maskförsedda, jeansklädda ökenknuttar. Kitschiga i anskrämligaste bemärkelse etsade de sig fast i mången biobesökares minne – mitt inte minst.
Jag ansträngde mig emellertid aldrig att ta reda på vem konstnären var, för i ärlighetens namn lutade jag åt att målningarna var inköpta för en billig penning på streetan i Albuquerque. Svar fick jag dock i veckan när Mexikos bad-boy Miguel Calderón, på tillfälligt besök i London, visade bilder från sina senaste års konstprojekt. Plötsligt dök ökenknuttarna upp igen och jag insåg att de var målade av en av Mexikos, största samtida konstnärer.
Att Calderón befinner sig i London just nu är ingen slump. Och han har inte kommit ensam. De senaste månaderna har en mexikansk hype utan motstycke blåst upp i London. Först ut var South London Gallery med utställningen 20 Million Mexicans Can"t Be Wrong, där vi bland annat kunde se verk av Mexiko Citys fixstjärnor Francis Alÿs och Santiago Sierra. I samma veva skapade Sierra rubriker genom en installation på anrika Lisson Gallery i andra ändan av stan.
På verninssagesaftonen möttes kritiker och konstsamlare av en vägg av korrugerad plåt framför galleriets ingång och varken vin, snittar eller konstvärldsmingel erbjöds. Man kunde helt enkelt inte sig in i lokalen. Sierra, som arbetar hart när uteslutande med de utstöttas situation i samhället, ville visa hur utestängning påverkar oss. På kritikerna verkade den utestängande väggen helt klart nedkylande.
Genomgående tycks de mexikanska konstnärer som nu visas runtom på Londons gallerier vilja berätta om de ekonomiska och avgrundslika klyftor som präglar deras nation. Magstarka är Daniela Rossells porträtt av mexikanska socitetsdöttrar fotograferade i sina palats fyllda till bredden av guld, tigerfällar och antika byster. Att flertalet av dessa unga kvinnor som lever i det mest dekadenta av överdåd är släkt med Mexikos före detta president, bidrog till den kalabalik som blossade upp då verken först visades i Rossells hemland.
Mexikansk samtidskonst får alltså ovanligt stor uppmärksamhet i London just nu, men störst fokus läggs ändå på en äldre period i landets konsthistoria, den mellan 1300 och 1500. Det är tal om världens genom tiderna största sammanställning av aztekernas konst, en utställning som sedan den öppnades för två veckor sedan på Royal Academy of Arts har gått för fulla hus. Norman Rosenthal har tillsammans med expertis från fjorton länder jobbat i sex år för att samla de 380 verk vi presenteras inför.
Utställningen har hyllats unisont av Londons konstkritiker, men mest fascinerade tycks de inte vara av hur skickliga bildhuggare som fanns bland aztekerna utan av hur rå, kallblodig och barbarisk deras kultur var; ”Hannibal Lecter has nothing to teach these people” var The Guardians kritikers spontana reaktion. Om en konstutställning kan få en hel kritikerkår att darra av skräck kan jag inte annat än kallt konstatera att Mexikos konstscen väcker mer känslor än den engelska gjort på länge.
Elna Svenle