Då ord blir ljud
Ny bok
Fredrik Nyberg: "Åren" (Norstedts)
Text och tid har ett inte helt okomplicerat förhållande. Man skulle kunna säga att på ett sätt så måste texten av nödvändighet illustrera tid. Att sortera bokstäver efter varandra, vare sig det gäller i skriv eller läsakten, handlar om en sorts räkning. Det tar tid att läsa, det tar tid att skriva. Fredrik Nyberg arbetar i sin nya diktsamling, den tredje i ordningen, bland annat med förhållandet mellan text och tid. Det är inte bara titeln som skvallrar om detta. Hela boken är uppbygd i sviter, daterade och sorterade enligt en inte helt kausal ordning. Dikten vill alltså inte läsas så som den skrevs, om man förutsätter att den vill läsas så som den är tryckt.
Nyberg lägger upp dikt på dikt i en samling av ansenlig längd. De enskilda dikterna signalerar sammanhang, en vilja att tillhöra. De befinner sig aldrig ensamma, aldrig fullständiga utan alltid beroende av varandra. Läsandet blir en orientering, ett vinnande av terräng. Någonstans så känns greppet sympatiskt, som att bli presenterad för en hel familj på en gång, istället för familjemedlemmarna var och en för sig. Men allt som oftast blir den enskilda dikten bara en svag vinkning på avstånd, bärande av sammanhang, men väldigt lite av innehåll.
Via sina tidigare diktsamlingar ”en annorlunda praktik” (1998) och ”blomsterur” (2000) har Nyberg byggt upp ett ganska egensinnigt och dubbeltydigt förhållande till dikten och skrivakten. Ofta har han en charmig, åtminstone tematiskt sett, ganska respektlös hållning till språket. Högt och lågt blandas och måste kanske också göras så för att komma till diktens kärna, verkar han mena. Ofta verkar det som att vägen till texten, den sakta framskridande malande akten att lägga bokstav till bokstav är den egentliga dikten. Att läsa är att bli knullad i röven. Vad gör ett sådant uttalande skrivandet till? Jag önskar att jag kunde skriva skit. Var hamnar läsaren i förhållande till detta? Nybergs dikter är både en intern kamp och en kamp på en arena med betraktare. Dubbelheten, att bli läst och att bli skrivande, är en oerhört central del av diktsamlingen Åren. Texten myllrar av geografiska platser, adresser, tider och historiska förhållningspunkter, men inget av detta lämnar större intryck än diskussionen kring skrivandet.
På många ställen i boken känns dock även den lite stampande. Nyberg löser ett problem genom att slå fast att problemet finns. Dikten börjar tala om sig själv på ett sätt som på sina ställen gör att den känns alldeles för intern. Något intressant händer dock en bra bit in i samlingen då orden förändras och blir mer ljud, mindre betydelsebärande symboler. Text – tecken, kanske måste den diskussionen vara yv och rymma mer än bara redovisade forskningsresultet, utsagor med syfte och mening. Men någonstans i Åren verkar det ändå finnas ett stråk som vill kasta av sig hela sin ärvda synd och sin komplexitet. Hur ska man annars tyda de sista raderna i boken?:
Då livet blir konstigt
blir livet läst
Hur börjar man egentligen om
Karl Larsson
