Dansare, dåre, Gud

NY BOK. Waslav Nijinsky (1889-1950) var en benådad dansare och nyskapande koreograf. Med det turnerande sällskapet Les Ballets Russes, Ryska baletten, firade han, vars ursprung egentligen var polskt, konstnärliga triumfer världen över, särskilt i Paris. Men han - och sällskapet - väckte ofta också anstöt. Uppsättningarna och trikåerna överträdde gärna gränsen

för den goda, borgerliga smaken.

Hur hade denna rättänkande publik reagerat om den året efter första världskrigets slut läst följande?

Jag är ingen apa. Jag är människa. Världen kommer av Gud. Människan är av Gud. Människorna kan icke förstå Gud. Gud förstår Gud. Människan är Gud, och förstår därför Gud. Jag är Gud. Jag är människa. Jag är god, jag är ingen best. Jag är ett djur med förstånd. Jag har ett kött. Jag är kött, jag kommer inte av köttet. Köttet kommer av Gud. Jag är Gud. Jag är Gud.

Det vet vi inte. Nijinskys sceniska karriär blev kort, redan 1917 lämnade han definitivt Ryska baletten. Citatet ovan härstammar från den schweiziska alporten Sankt Moritz.

Året var alltså 1919 och Nijinsky hade med dotter och fru, plus andra medlemmar ur hennes ungerska adelssläkt, uppsökt en plats där de alla kunde finna ro och han själv bli botad från en svårartad psykisk sjukdom.

Det blev han inte, varken då eller senare. Gunnar Linnaeus talar om ”en manodepressiv psykos eller lätt schizofreni”. Linnaeus har översatt och skrivit en informativ inledning till de ”tankar och dagböcker” som efter att tidigare ha censurerats av hustrun, och publicerats i stympat skick, under 1990-talet gjordes tillgängliga in extenso och nu föreligger på svenska: Livet. Döden. Känslan. Frånsett den otympliga titeln är det en remarkabel bok.

”Min puls är en jordbävning”, skriver Nijinsky och det står snart klart att verket inte kan mätas enligt gängse måttstockar. Pennan har förts, intensivt och impulsivt, av en galning som betraktar sig själv som en Messiasgestalt och enligt ryskt mönster, från Gogol och inte minst Dostojevskij, framträder som en helig dåre.

Jag är Gud i människan. Jag är det som Kristus kände. Jag är Buddha. Jag är den buddhistiske Guden och alla andras Gud.

Prosan är som pistolskott. Korta huvudsatser som mestadels börjar med ”jag”. Fogade tätt på varandra bildar de ett maniskt flöde, expanderande laboratorium och universum. En del stillsamma minnen från skoltid och rysk natur förekommer, annars uppenbaras mest ett lika odelbart som våldsamt här och nu.

Stundens ingivelse föder orden och Nijinsky tycks bokstavligt skriva för att överleva. Det är en förryckt människas avtryck i en värld som just gjort vansinnet till industri och europeisk norm.

Och det är väl där han överraskar mest: i de plötsligt klarsynta partier som behandlar kriget och dess politiska efterdyningar, bolsjevikernas framfart likaväl som fredsmäklarnas och aktieägarnas. Själv vill han - bortom filosofiska och intellektuella överbyggnader - livskänslan, kärleken till skönheten och människorna.

I fundamental mening vill han väl, det goda, samtidigt som han privat misshandlar sin fru och i texterna helt indiskret förtalar inte bara henne, utan även svägerskan, svärmodern och - för all del - recensenterna i dagspressen.

Som vegetarian håller han också uttömmande predikningar mot köttet och köttkonsumenterna. Och han delar Tolstojs pacifistiska övertygelse, om än själva uttrycket snarare andas konfrontation.

Det är galet. Det är autentiskt. Det är litteratur utan filter.

Jan Karlsson