"Där argumenten tar slut börjar våldet"

DEBATT. Att Israels ambassadör Zvi Mazel genomförde ett överlagt angrepp mot ett konstverk på Historiska museet är i sig en chockerande händelse. Det som genomfördes var ett överlagt angrepp på den konstnärliga friheten och yttrandefriheten i Sverige. Än mer chockerande är kanske att övergreppet uppenbarligen får fullt stöd av den Israeliska regeringen. Ariel Sharon betraktar det ambassadören gjorde som ett försvar mot ”antisemitismen”.

Att konstnärerna Gunilla Sköld-Feiler och Dror Feiler (som själv är jude) anklagas för antisemitism följer på ett djupare plan ett mönster som är resultatet av en ideologi som får allt fler totalitära inslag, en ideologi där anklagelsen om antisemitism är ett av de mest använda vapnen. Det är naturligtvis inte alla israeler som omfattas av ideologin, långt mindre alla judar. Men att en sådan här ideologi finns har vi sett många exempel på. Enligt den här ideologin finns plats bara för en version av verkligheten, för en enda tolkning av konsten. Som alla totalitära ideologier bygger verklighetsuppfattningen till stor del på bristande kunskap och felaktiga tolkningar av tillgängliga fakta.

Ambassadören, som innan han anlände till Historiska museet hade bestämt sig för att ta sig rätten att förstöra installationen, hade naturligtvis inte tagit del av konstverket i dess helhet. Hade han gjort det hade han förstått att det inte är antisemitiskt, att det inte glorifierar självmordsbombarnas brutala våld mot det israeliska samhället. Han hade också kunnat lyssna på konstnären själv, som gjorde sitt bästa för att förklara det ambassadören inte förstod. Men den som tillhör en totalitär ideologi vill inte ha några förklaringar, vill inte lyssna.

Det faktum att hela diskussionen om antisemitismen delvis kapats av personer som tillhör en ideologi med totalitära inslag har gjort att anklagelsen i dag är möjlig att framföra på oerhört lösa grunder. Som när Kristan Gerner och Håkan Arvidsson anklagade KG Hammar och Carl Tham för antisemitism sedan de senare krävt en bojkott av varor från ockuperad mark, en bojkott för övrigt av samma slag som den israeliska fredsgruppen Gush Shalom genomfört i flera år.

Det senaste exemplet är när Mikael Tossavainen i sin uppmärksammade rapport i höstas hävdade att antisemitismen ökar bland muslimerna i Sverige – anklagelsen framfördes utan att Tossavainen talat med en enda muslim och mot bakgrund av uppgifter från ett tiotal (!) lärare och föredragshållare.

Vapnet har varit så effektivt att det även i vårt land anses opassande att diskutera den rasism som finns bland israels judar och i israels regering, eller att göra det i sak oantastliga konstaterandet att Israel som stat gentemot palestinierna bedriver en politik som närmast kan beskrivas som institutionaliserad rasism.

En följd av detta är att hatet i Mellanöstern framstår som mer eller mindre ensidigt, när det i själva verket är ömsesidigt. Detta leder i sin tur till att konfliktens historiska drivkrafter och orsaker missförstås och feltolkas. Om man vill spetsa till det skulle man kunna säga att vi är så upptagna med att leta efter antisemitism hos araber och andra att vi missar de öppet rasistiska uttalanden som görs av högt uppsatta israeler, liksom de tveksamma skrivningar som finns även i Israeliska läroböcker.

Man kan till exempel ställa den uppenbara frågan varför inga upprörda röster hördes när den israeliske säkerhetsministern Tzachi Hanegbi vid en rundresa i judiska städer i Negevöknen i slutet av sommaren sa: ”vänner, res er upp i tusental, ta upp påkar och gör er av med Beduinaraberna” (Ma"ariv 1/8, citerad i Haaretz 14/8).

Eller varför ingen tycks ha kommenterat de uttalanden som gjordes vid konferensen i Herzliya nyligen, då Dr Yitzak Ravid uppmanade den israeliska regeringen att tillämpa en ”strikt familjeplaneringspolitik i förhållande till sin muslimska befolkning” eftersom ”förlossningsrummen i […] Be"ersheba har förvandlats till en fabrik för en efterbliven befolkning”. Dagen före Ravids tal förklarade dessutom finansminister Benjamin Netanyahu att den palestinska befolkningen som är medborgare i Israel är det verkliga ”demografiska hotet” mot Israel. En regeringsmedlem beskrev alltså 20 procent av landets medborgare som ett hot mot staten för att de tillhör en viss etnisk grupp.

Det som hände på Historiska museet var att en totalitär ideologi förvägrades tolkningsföreträde. Ambassadören ansåg det då legitimt att ta saken i egna händer och handgripligen försöka stoppa det konstverk han inte förstått och därför utnämnt till antisemitisk icke-konst. Inte oväntat har ambassadörens handling följts av en upptrappning, där både konstverket har utsatts för ny vandalisering och personer som är ansvariga för utställningen har hotats och attackerats fysiskt. Där argumenten tar slut börjar våldet. Och för dem som tillhör en totalitär ideologi har argumenten en tendens att ta slut snabbt.

Mats KG Johansson