Debut som saknar fördjupning
Ny bok
Sara Stridsberg: "Happy Sally" (Bonniers)
I augusti 1939, endast några dagar innan andra världskriget bröt ut, lyckades svenskan Sally Bauer som den första skandinav simma över Engelska kanalen. Om denna händelse kretsar Sara Stridsbergs debutroman Happy Sally, som i dag kommer ut på Albert Bonniers Förlag.
Men romanen är mer komplicerad än så. I själva verket rymmer den tre kronologiskt åtskilda berättelser: berättelsen om simmerskan Sally Bauers bragd, hennes beundrare Ellen, som långt senare, 1983, försöker göra om samma prestation och Ellens dotter, som i början av 2000-talet under drygt en månad besöker Dover för att minnas sommaren då hennes mor försökte simma över Engelska kanalen.
Sara Stridsberg är i gott kvinnligt sällskap när det gäller att låta en berättelse kretsa kring ett biografiskt material. I våras lät Alexandra Coelho Ahndoril i sin bok Stjärneborg berättelsen ha som utgångspunkt den danske astronomen Tycho Brahe och hans liv på ön Ven i Öresund.
Men då Coelho Ahndoril koncentrerade sig på en sammanhållande berättelse har Stridsberg alltså valt tre, som visserligen tematiskt griper in i varandra, men som är tidsmässigt fristående. Principiellt är det inget fel i detta. För Stridsbergs del innebär det emellertid att texten blir onödigt komplicerad, och att läsaren aldrig hinner bli engagerad i de olika berättelserna.
Sara Stridsberg är absolut ingen dålig stilist. Hon skriver säkert och det finns en stark suggestionskraft i hennes språk, men hon förvaltar inte denna talang, utan Happy Sally tenderar att bli ett antal fristående berättelser som i stället för att samverka med varandra konkurrerar med varandra.
Bäst tycker jag om berättelsen om Sally Bauer, som berättas genom utdrag ur Sally Bauers dagbok. Det är den berättelse som har mest konkretion, och som bäst förmår skapa självständiga karaktärer (i väninnorna Sally, Marguerite och Carla). Sämre ställt är det med berättelsen om tvåbarnsfamiljen som reser till Dover för att i ett tragiskt familjevad låta modern Ellen avgöra sin framtid: lyckas hon simma över Engelska kanalen får hon av sin man Viktor tillåtelse att fortsätta att simma resten av sitt liv. Misslyckas hon tvingas hon och barnen att följa med Viktor på hans drömseglats över Atlanten.
I denna berättelse är berättarperspektivet ömsom modern och ömsom familjens dotter, och berättelsen formar sig som en dialog mellan dessa. Men dialogen är ensartad och utan nyanser: modern och dottern blir två likartade individer som får karaktären av en enda författarröst.
Tyvärr är detta något som ofta förekommer hos unga debutanter. En konformt poetiserande författarröst lägger sig som en bordun över romangestalterna, i stället för att författaren ägnar sig åt åtskillnad och fördjupning av dessa.
Om Sara Stridsberg hade litat mer på sin förmåga att gestalta hade hon definitivt kunnat skriva en gripande berättelse om antingen Sally Bauers eller Ellens livsöde. Men som det är nu råder det ett slags emotionell stiltje i romanpersonernas inre, oavsett vad som händer utanför dem.
När till exempel en av huvudpersonerna dör är det som om detta inte påverkar personernas sinnestämning. Allt fortsätter i samma letargiska tonläge som tidigare. Det är lätt att se detta som en barriär som Sara Stridsberg sätter upp för att undkomma svårigheten att gestalta, att kliva in i de olika romanpersonernas liv och göra dem till unika individer. Och det är synd. För hade hon gjort det hade Happy Sally definitivt kunnat bli en debutroman en bra bit över genomsnittet.
Lennart Lindskog
