December- promenad (1)

Färgerna har nästan försvunnit. Ligusterhäckens blad är gröna, vintergröna. Detta ord för färg lärde jag mig när jag flyttade till Sverige. På vintern i mitt hemland var allt torrt och brunt. Gräset hade vissnat, löven var borta, och snön täckte allt under flera månader. Bara barrträden var mörkgröna, som vi sade då. I min nya hemtrakt är gräsmattorna saftigt gröna även under jullovet. Så småningom lärde jag mig att se skillnaden mellan det vintergröna, vårgröna och sommargröna.

Solen lyser en kort stund. En koltrast börjar sjunga gömd i en buske. Det är som om den inte kan låta bli att svara ljuset trots att det vid denna tid är svagare än i mars och april.

En promenad väcker minnen från andra promenader på andra platser. Ett altarskåp målat av 1400-tals konstnären Martin Schongauer i S:t Martins katedralen i Colmar, Alsace, har Maria med Jesusbarnet som motiv. Men bakgrunden är inte något stall med djur eller andfådda vise män som kommit med dyrbara presenter. I stället sitter Maria klädd i en röd klänning i en rosengård. När jag står och begrundar den frodiga växtligheten i målningen upptäcker jag en bofink, en rödhake och andra fåglar bland grenarna.

Sommar mitt i vintern, är denna kontrast ett sätt att göra julens betydelse mera begriplig? Mitt i vintern har det alltid firats någon form av fest. Vintersolståndet har markerat en viktig vändpunkt. Den mörkaste årstiden utmanar oss, tröttheten har inga gränser, dagen är bara en ljusare grå rand mellan den svaga gryningen och den tidiga skymningen. Koltrastens försiktiga vintersång blir då en hälsning: någon vecka till med mörkret, sedan blir det nyår, en ny vår och ännu grönare gräsmattor.

Tuija Nieminen Kristofersson