Den moderne fågelmålaren

KONST. Publiken strömmar till Waldemarsudde. Äntligen en samtida konstnär som visar föreställande konst - Lars Jonssons stora retrospektiv utställning är populär. Svenskarnas känsla för naturromantik är stark.

Samtidigt väcker Jonssons konst många frågor: Hur definieras samtidskonsten? Kan dagens konstyttringar tillåtas att vara så här bred - från koncept och installationer till naturstudier? Från video, film och foto till akvarell och olja?

Modigt låter Jonsson sina bilder ställa dessa frågor. När Jonsson visar upp sig i helfigur på det statliga museet Prins Eugen Waldemarsudde i Sveriges huvudstad Stockholm, där han är uppvuxen, är det delvis fråga om revansch. Redan i trappan hänger målningen av en arg ung man - Autodidakt.

Just detta är viktigt för Lars Jonsson - som ofta kallas fågelmålaren därför att han målar huvudsakligen fågelmotiv. Redan som tonåring med konstnärsdrömmar, studerade han 1880-talsmålare som Bruno Liljefors och Anders Zorn. Visst spökar dessa kollegor i bakgrunden - dialogen är inte avbruten utan Jonsson håller den vid liv.

Utställningen är som helhet synnerligen vacker och kontemplativ. En utställning att vila i då Jonssons mödosamma arbete med att studera fåglarna i naturen och måla dem förmedlar ett lugn. Just all denna tid - tid att titta, tid att tänka, tid att tampas med motiven genomsyrar varje verk. Visst, långt från tidens tempo men parallellt med det urbana bruset existerar detta långsamma tempo.

Jag begrundar dessa bilder som förmedlar en känsla av harmoni och integritet. Lars Jonsson målar fåglarna med stor ömhet och inlevelse. De framträder som individer och levande varelser i sin genuina miljö. Vadarna står stilla längst flacka långa stränder eller letar föda med långa näbbar, trutarna vilar på en sten, änderna sover med huvudet under vingen och en örn blickar allvarligt på betraktaren.

Lars Jonsson har fångat naturens skiftningar, där ljuset spelar en enormt stor roll. Han fångar omedelbarheten - inte ett generellt hav utan vattnet just då vid de specifika förhållanden.

De tidiga bilderna är stelare, mer detaljrika. När Jonsson hittat sin stil arbetar han flödigare och bakgrunden blir upplöst. Samtidigt behåller han ett mer realistiskt uttryck vad gäller fåglarna. Här uppstår en diskrepans mellan fågel och bakgrund.

Utställningen är en 50-årings avstamp - min gissning är att Jonsson går mot ett mer upplöst måleri där luft och ljus blir ännu mer delaktig i motivet. Att han är mycket förtrolig med den gotländska naturen framkommer med stor tydlighet genom den självklarhet som dessa bilder förmedlar. Han återger detta låga betade landskap med säker precision - långa stränder, oxlar och stenmurar.

Här framstår en konstnär som varit mycket flitig och koncentrerat sina uttryck till djurmotiv i första hand. De stora oljemålningarna av fåglar och andra djur, inte enbart från Sverige utan också exotiska länder, de många akvarellerna och alla grafiska blad visas nu samlade. Därtill visas Jonssons skissblock. Här framkommer en vetenskapsmans noggrannhet i studierna av till exempel trutar som Jonsson bedrivit under många år.

Att Lars Jonsson är en komplex konstnär som står på tre ben framkommer tydligt på denna stora utställning. Ornitologin utgör en viktigt del av hans baskunskap och liv. Han är konstnär och författare som både givit ut fackböcker om fåglar, liksom tre mer poetiska böcker från Gotland.

I våras utnämndes Lars Jonsson till hedersdoktor vid Uppsala Universitet - en verkligt betydelsefull erkänsla för hans mycket speciella och säregna kunskap om fågellivet.

Det nya praktverket Fåglar och Ljus innehåller en utförlig biografi över Jonsson, i dialogform mellan konstnären och Björn Linnell. Bokens övriga författare - Hans Henrik Brummer och Staffan Söderblom - tillför inte ett nytt perspektiv till biografin.

Samtliga inblandade i denna bok är män och jämnåriga - en kvinnlig yngre skribent skulle kunnat tillföra en ny vinkel eller aspekt. Det borde varit museets uppgift såsom statlig institution att producera en mer analytisk text. Detta är en randanmärkning men bristen på genusperspektiv är onödig, särskilt som Jonssons önskan är att accepteras helt och fullt i det samtida konstlivet.

Då borde också utställningsansvariga sätta Jonssons konstnärskap i ett kritiskt korsdrag och inte bädda in allt i manlig bomull vilket är orättvist mot en så seriös konstnär som Lars Jonsson.

Marika Wachtmeister